Kjetil och Aina har en plan. De lämnar studentrummet i Bergen och flyttar hem till lilla Ålesund över sommaren för att jobba ihop pengar. Till hösten ska de ansluta sig till ett ekokollektiv i USA.

Men till hösten är Aina gravid. Efter stor tvekan bestämmer de sig för att trots allt behålla barnet, och med hjälp av hennes välbärgade föräldrar skaffar de en villa i Ålesund. Så går något riktigt fel i samband med förlossningen och plötsligt är Kjetil ensamstående förälder, utan sin älskade och alla ungdomliga visioner, intvingad i en inrutad medelklasstillvaro han känner att han egentligen aldrig valt.

Bjørn Vatnes debutroman Slik skal vi velge våre ofre påminner på sätt och vis om Erik Helmersons Den onödige mannen, som skapade en hel del debatt när den kom ut för några år sedan. Båda innehåller de klart osympatiska medelklassmän, missnöjda herrar som kanske inte har allt, men, i förhållande till de allra flesta andra, väldigt mycket. De har vad som allmänt anses vara bra jobb, hus, bil, barn, hyggligt med pengar – och en närmast oändlig känsla av att vara missförstådda, förfördelade och otillräckliga.

Kjetil tar för sin del ut en hel del av den där frustrationen på nätet, som anonym bloggare och kommentator. Uppmuntrad av andra anonyma webbekantskaper riktar Kjetil alltmer sin längtan efter något annat åt det destruktiva, sarkastiska och hatiska. I inlägget ”Slik skal vi velge våre ofre” skriver han om massakrer på själlösa medelklassinredare, där bokstäverna HOME ska leda upproret mot dem som förverkat rätten att leva.

Själv har han trots allt ingen som helst avsikt att förverkliga de där idéerna. För honom är det en intellektuell bild, ett utlopp. Men så börjar det droppa in bilder på mejlen från människor som hämtat inspiration på hans blogg, människor som faktiskt vill sätta upproret i verket. Göra skillnad.

Det är bara det tydligaste hotet i en roman som till stor del handlar om vardagstristess, om matvägrande fyråringar, krävande svärföräldrar, snöslask och stressen till dagis luciafirande, den intellektuella tomgången på reklambyrån där Kjetil jobbar och hans halvhjärtade flirtande med dotterns lekkamrats ensamstående mamma, på vars fitnessblogg han skriver anonyma hatkommentarer när frustrationen tar överhanden. Undertonen av hot tillsammans med växlandet mellan tidsplan – Kjetil nutida vardag och vad som lett fram till den – skapar skickligt ett visst driv.

Vatnes roman skriver långt ifrån på näsan. Det är en psykologisk skildring av en man som både går att sympatisera med – denna tröstlösa och samtidigt bitvis ljuvliga vardag med småbarn, jag undrar just när kvinnliga författare ska våga eller tillåtas att skriva lika uppriktigt om den? – och verkligen avsky. Hur Kjetil ska tolkas lämnar författaren liksom alldeles upp till mig som läsare. Ska jag avsky honom? Ska jag tycka synd om honom? Ovissheten är på något sätt det mest obehagliga av allt.