Recension

: Domaren
Domaren Ian McEwan
2015
Brombergs
7/10

Om att göra det rätta

Utgiven 2015
ISBN 9789173376594
Sidor 270
Orginaltitel The Children Act
Översättare Niclas Hval

Om författaren

IanMcEwan
Fotograf: Annalena McAfee

Ian McEwan är född 1948 och debuterade 1976 med novellsamlingen First Love, Last Rites . Sedan dess har han skrivit ett flertal novellsamlingar och romaner. 1998 fick han Bookerpriset för Amsterdam 1998. Romanen Försoning filmatiserades 2007 med bland annat Keira Knightley och Vanessa Redgrave i rollerna och nominerades till sju Oscars.

Ian McEwan – författarens hemsida.

Sök efter boken

Trots att Ian McEwans senaste roman Domaren kretsar kring komplicerade frågor som kärlek och rättvisa blir läsupplevelsen ändå märkligt behaglig. En av förklaringarna är att berättelsen i stora stycken utspelar sig via huvudpersonens tankar och observationer. För överrättsdomare Fiona Maye visar sig snart vara en sympatisk och intelligent kvinna som bibehåller lugnet även i de svåraste stunder. Ian McEwan använder ett berättarperspektiv som låter oss komma nära domare Maye och den noggrant avvägda prosan, som också i hög grad bidrar till en njutbar läsning, är saklig och beskrivande utan att för den skull bli andefattig.

Det är lätt att tycka bra om domare Maye. Hon är en sådan person som många kanske gärna skulle vilja vara. Klarsynt  –  ­inte kall. Exakt  –  inte tråkig. Rättrådig – inte hämndlysten. Nåja, kanske bara en smula. Och detta trots att hon många gånger under sin karriär blivit vittne till de bittra strider som kan ta vid när kärleken vittrat sönder.

Det hörde till ovanligheterna att man inom familjerätten satte folk i fängelse, men trots det kunde hon under overksamma stunder tänka att hon gärna hade låst in alla parter som på sina barns bekostnad ville ha en yngre fru, en rikare eller mindre tråkig man, en annan villaförort, nytt sex, fräsch kärlek, en ny världsåskådning, en trevlig nystart innan det var för sent.

Domare Maye ser ständigt till barnens bästa i sin yrkesroll, men har aldrig haft tid att skaffa sig egna. Hennes långa äktenskap med universitetsprofessorn Jack verkar ändå vara förhållandevis lyckligt. De har det gott ställt och ser ut att njuta av livet tillsammans. Resor. Musik. Ett livligt socialt umgänge. En hel rad syskonbarn som med jämna mellanrum gästar den smakfullt inredda lägenheten i centrala London.

När vi kommer in i berättelsen har Jack just meddelat att han bestämt sig för att ha ett utomäktenskapligt erotiskt äventyr. En sista stor passion innan det är för sent, som han uttrycker det. Kanske borde hon ha anat något men den senaste tiden har domare Maye haft annat att tänka på. Ett etiskt komplicerat fall som rönt stor uppmärksamhet i media har fått henne att sluta sig inom sig själv i en stum sorg. Jacks beslut kommer som en chock. Domare Maye blir förtvivlad men visar inte mycket utåt, ett sinnestillstånd som gestaltas effektivt, och samma kväll som hennes äktenskap hotar att haverera får hon ett nytt krävande fall. En sjuttonårig pojke, medlem i Jehovas Vittnen, vägrar att låta sjukhuset ge honom den blodtransfusion som han som behöver för att överleva cancern.

Hon hade makten att avlägsna ett barn från en ovänlig förälder och det gjorde hon också ibland. Men att avlägsna sig själv från en ovänlig make? När hon var så svag och övergiven? Var fanns hennes skyddande domare?

Så länge det rör sig om barn som far illa kan domstolen ingripa. Originaltiteln, The Children Act, och även romanens motto som är ett kort utdrag ur den engelska barnavårdslagen påminner oss om detta. När en domstol avgör en fråga som på något sätt… rör ett barns uppväxt… måste alltid barnets välmåga väga tyngst i domstolens ögon. Men när upphör ett barn egentligen att vara barn och vem skyddar en vuxen som blivit sviken, sårad eller bedragen av en annan vuxen?

Domaren har en hel del gemensamt med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Båda romanerna kretsar kring ständigt aktuella moraliska frågeställningar. Om att göra det rätta. Vad det nu är? Trots att lagar, religioner, normer, väninnekören o.s.v. ständigt dikterar hur vi borde agera, hamnar vi ofta i situationer där vi varken vet ut eller in. Och även om vi gärna vill var goda människor så händer det ibland att vi sårar någon djupt. Varför blir det så? Ian McEwan använder sig skickligt av domare Mayes perspektiv för att visa oss hur bräcklig en även till synes gedigen moralisk kompass kan vara. Det är en viktig insikt som läsningen ger. En annan och minst lika betydelsefull är denna; det rätta är sällan entydigt och ofta obekvämt.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2016-01-28 00:00 / Uppdaterad: 2016-01-25 14:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6437

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?