Recension

: Spring Awakening
Spring Awakening Frank Wedekind
2007
Faber and Faber
7/10

Självförbrännande tonårsuppror

Utgiven 2007
ISBN 9780865479784
Sidor 88
Orginaltitel Frühlings Erwachen
Översättare Jonathan Franzen
Först utgiven 1891
Språk engelska

Om författaren

Frank Wedekind (1864-1918) var tysk dramatiker och journalist, mest känd för pjäserna Frühlings Erwachen (som 2006 blev framgångsrik Broadway-musikal under den engelska titeln Spring Awakening), Erdgeist och Die Büchse der Pandora (som tillsammans blev Alban Bergs opera Lulu och dessutom inspirerat albumet med samma namn av Lou Reed och Metallica). Wedekind föddes i Hannover, växte upp i Schweiz och var framför allt verksam i München.

Sök efter boken

”A Children´s Tragedy”, en barntragedi, vad är det? Jonathan Franzen skriver i sitt förord till Frank Wedekinds Spring Awakening att dess undertitel ”has an odd, unresolvable, almost comic ring to it”:

It sounds as if tragedy were stooping to get through the door of a playhouse, or as if kids were tripping on the hems of grown-up costumes. Although the eleven o´clock news may use the word “tragedy” when an adolescent commits suicide, the conventional attributes of a tragic figure – power, importance, self-destructive hubris, a capacity for mature moral self-reckoning – are by definition beyond the reach of children.

Det här är en aspekt av tragedibegreppet som jag aldrig tidigare reflekterat över – krävs det makt över den egna situationen för att vara tragisk, eller är det åtminstone så den tragiska traditionen föreställt sig det? – men som sätter fingret på något väsentligt i Wedekinds pjäs. Barnens eller ungdomarnas maktlöshet, deras utsatthet för vuxnas, för samhällets, godtycke.

En annan vinkel på Franzens formulering är förstås närheten mellan det tragiska och det komiska, det på en gång medkännande och nästan grymma hos Wedekind. Lika mycket som dramatikern tar sina unga karaktärer på allvar, skriver Franzen, så driver han med dem. Skrattar åt dem.

I Duncan Sheiks och Steven Saters musikal baserad på pjäsen (och med samma namn) är detta något nedtonat, karaktärerna lite mer känslomässigt lättillgängliga, sympatiska. Wedekinds kantighet en smula avslipad. Det handlar fortfarande om självmord, våld, tonårssex, abort, homosexualitet, onani och vuxenvärldens förtryck, men i en Broadway-tappning som Franzen är välformulerat kritisk till. Huruvida han har rätt kan diskuteras. Är originalet alltid bättre?

Jag tycker framför allt att det är spännande med likheter och skillnader, med historier som berättas om och om igen och talar till människor under olika tider och på olika platser. Att Wedekinds egensinniga barntragedi skulle få Broadway-premiär 2006 är kanske lika delar förvånande och självklart (en generation efter Jonathan Larsons enormt framgångsrika Rent). Att Wedekinds original, visserligen i censurerad version, kunde få premiär i Berlin hundra år tidigare är nog än mer fascinerande.

Vi föreställer oss så gärna vår egen tid som individualismens och frihetens höjdpunkt, men Wedekinds tyska bohemkretsar verkar knappast ha legat oss efter i frisinnighet och känsloutspel. Att döma av Franzens beskrivning av exempelvis Wedekinds egen begravning, låg livet trots allt inte så långt ifrån det djupt melodramatiska, tragikomiska i hans pjäs (som visserligen hade premiär 1906, men skrevs färdigt redan 1891). Kanske finns en hel del självironi inskriven i huvudpersonen, den upproriske, desillusionerade Melchior Gabor?

Eller, som Franzen formulerar det: hade han levt hundra år senare hade han varit rockstjärna.

Ella Andrén

Publicerad: 2016-01-23 00:00 / Uppdaterad: 2016-01-21 19:02

Kategori: Recension | Recension: #6430

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?