Jag bor i lägenhet, på tredje våningen, och har ingen egen fågelmatning. Jag är lite avundsjuk på alla som har möjlighet att ha ett fågelbord utanför köksfönstret. Matlagning och fågelskådning i ett, vilken lyx liksom! Det enda jag ser av fågelliv från mitt köksfönster är grannfastighetens flaxande rovfågel i plast som de tror skall hålla måsarna borta från att häcka på taket.

Den som har en matning uppmanas av Sveriges ornitologiska förening att under den sista helgen i januari notera och räkna vilka fåglar man ser vid sitt fågelbord. Listorna samlas in och sammanställs och ger statistik till Vinterfåglar inpå knuten. Talgoxen är en ständig vinnare. Vinterfåglar samlar 60 av de vanligaste vinterfåglarna baserade på dessa listor och Jonssons egna iakttagelser vid den egna fågelmatningen utanför ateljén på Gotland. De fågelporträtt som ges i Vinterfåglar är alltså av hyggligt vanliga fåglar, och många har nog en egen erfarenhet av dem. Jag uppskattar hur Jonsson ger stort utrymme åt också de väldigt vanlig fåglarna, de som ibland kan upplevas som trista även av oss som uppskattar fåglar:

När jag nu rådbråkar mitt förhållande till tamduvan får jag nästan dåligt samvete. De är trots allt levande fåglar och en del av det urbana och agrara ekosystem där nästan alla av oss ingår. Med lite eftertanke är kanske klippduvan i alla dess framavlade former en av de mest spännande fågelarter som finns, ur ett kulturhistoriskt perspektiv vill säga. Duvor har tillsammans med hönsfåglar och andfåglar funnits i människans närhet under mycket lång tid.

Kanske till följd av det dåliga samvetet får duvorna extra långa genomgångar och ett extra kapitel om den speciella duvgrå färgen. Den så vanliga talgoxen får också ett helt uppslag med olika talgoxindivder från grågula honor till bjärt gula hanar. På så vis gör Vinterfåglar alla fåglar lite mer spännande och jag blir inspirerad att gå ut och titta närmare på talgoxarna i min närhet. För att verkligen SE dem, inte bara notera att de finns där. Men Jonsson sticker inte under stol med att vi trots allt rangordnar de små liven:

För oss som matar regelbundet och skådar ut genom fönstret med stor entusiasm finns det en informell rangordning bland besökarna. Enkelt beskrivet, ju ovanligare desto högra rankade. /…/ Några definitiva rankinglistor finns naturligtvis inte, det ska mer ses som en personlig upplevelse beroende på i vilken landsända och biotop man har sin utfordring. De vanligaste, mest triviala arterna får inga ögonbryn att höjas, de bara finns där. Men varje gång blicken går ut mot matplatsen finns en liten förhoppning om att någon mer ovanlig art ska dyka upp, kanske en gråsiska bland grönsiskorna, eller en steglits. Det behöver inte vara något mycket märkligt, men omväxling förnöjer.

Vinterfåglar är en fröjd för ögat med Jonssons vackra fågelakvareller och en alldeles utsökt formgivning som författaren gjort tillsammans med Annika Lyth. Varje fågel har fått åtminstone ett gediget akvarellporträtt, men här finns också skisser och färgklotter. Här och var dyker en fjäder eller klo upp i marginalen. Det känns kreativt och inspirerande.

De skrivna porträtten är av olika längd och de innehåller både hårda fakta om arten, kulturhistoriska inlägg och personliga anekdoter. Som konstnär diskuterar Jonsson också ofta ingående fåglarnas färgnyanser och hur svåra de kan vara att få fram.

Jag målar inte själv, men jag fotograferar gärna fåglar och känner att jag blir väldigt inspirerad av Jonsson sätt att verkligen se alla fåglar. Även de ganska trista duvorna. Och eftersom han beskriver de fåglar som de flesta av oss har möjlighet att se utan allt för stor ansträngning tror jag att den här boken kan fungera perfekt som inspiration för att få fler att bli intresserade av fåglar.

Och om du tillhör den lyckliga skara som har ett fågelbord utanför köksfönstret, glöm inte att räkna dina gäster sista helgen i januari.