Margaret Atwoods senaste roman The Heart Goes Last har fått ett anslående yttre av Pei Loi Kuay med bland annat ett snitt i orange, och volymen sticker verkligen ut även bland en mängd andra böcker på Foyles i London. Själva berättelsen, som utspelar sig i en nära framtid där fattigdom och hopplöshet sprider ut sig i spåren av finanskris och nedlagda företag, suger också in mig lika snabbt. I centrum står Stan och Charmaine, ett relativt nygift par som fallit offer för lågkonjunkturen. De har tvingats lämna sitt hem och lever ett utsatt liv i bilen som varje natt attackeras av neddrogade människospillror i jakt på något som antingen går att sälja eller döva sig med. Stan och Charmaine är hungriga, smutsiga och redo att göra vad som helst för att åstadkomma en förändring i livet.

Stan överväger att följa storebror Cons exempel och ge sig in på den brottsliga banan. Halvt på allvar halvt på lek prövar Charmaine tanken om att prostituera sig. Hon repar nytt mod efter att ha sett rekryteringsfilmen från tvillingstaden Consilience/Positron, ett slags ”gated community” med utopiska förtecken. Snart har paret klarat av ansökningsförfarandet, som mest liknar ett mingelparty, och erbjuds ett eget hem och fast jobb i staden Consilience. I gengäld ska de tillbringa varannan månad i fängelset Positron och där arbeta med kycklinguppfödningen eller utföra någon annan form av samhällstjänst. Medan Stan och Charmaine vistas i fängelset kommer ett annat par att flytta in i det gemensamma hemmet. Växelboendet är praktiskt och resurssnålt, men all kontakt med deras ”ställföreträdare” är strängt förbjuden.

Säg den lycka som varar för evigt. Visserligen får Stan och Charmaine sina materiella behov mer än tillgodosedda i Consilience och att vistas i fängelse varannan månad går också an. På teve finns inget våld eller porr så klart – men radiokanalen erbjuder ett överflöd av stråkkvartetter, Bing Crosby och Doris Day. Ändå är det något som saknas.

He shouldn’t have let himself be caged in here, walled off from freedom. But what does freedom mean anymore? And who has caged him and walled him off? He’d done it himself. So many small choices. The reduction of himself to a series of numbers, stored by others, controlled by others.

Syndafallet är kanske en av våra första berättelser om hur ett utopiskt samhällsbygge faller ihop som ett resultat av människans obändiga nyfikenhet. Och precis som Adam och Eva i Edens lustgård har Stan och Charmaine svårt att hålla sig borta från den förbjudna frukten. I takt med att deras begär blir allt mer febriga skruvas också berättelsens tempo upp. Det är svårt att veta om jag ska skratta eller gråta åt Atwoods uppfinningsrikedom: Elvisimitatörer i äldrevården, sexbotar, s.k. Possilibots, som skräddarsys efter beställarens preferenser och kan fås med andetag och hjärtslag i lyxutförandet, eller ingrepp som leder till en livslång besatthet… av gosedjur. Vi har relativt nyligen fått stifta bekantskap med Atwoods svarta humor i Madaddam-trilogin men i The Heart Goes Last lägger hon på ett par extra kol i sin satiriska skildring av en möjlig framtid. Hennes gestaltning av hur samhällsbygget Consilience/Positron krackelerar liknar mer skruvad fars än gastkramande dystopi. Det tar ett tag att vänja sig vid denna nya berättarstil men det är värt mödan att försöka.

Stan och Charmaine kan vara de mest fega, egoistiska, impulsstyrda och korkade karaktärer som jag någonsin stött på. Men när jag tittat efter noggrant i Atwoods satiriska skrattspegel måste jag motvilligt inse att de faktiskt är som folk är mest. Som du och jag. Vi som nästan tar vår frihet för given och som kanske ibland helst skulle vilja slippa alla beslut. Alla val. Vi som bär en längtan efter trygghet inom oss men som samtidigt rastlöst letar efter nya upplevelser. Nya prylar.

En av de sista replikerna i The Heart Goes Last: ”The world is all before you. Where to choose.” är en blinkning till John Miltons diktepos Paradise Lost (1667), och refererar till en scen som beskriver hur Adam och Eva lämnar Edens Lustgård.

Some natural tears they dropped, but wiped them soon;
The world was all before them, where to choose
Their place of rest, and providence their guide:
They hand in hand with wand’ring steps and slow,
Through Eden took their solitary way.

Kanske vill Atwood påminna oss om att människan ända sedan syndafallet har varit ovillig, eller oförmögen, att betala det pris som utopiernas bekymmersfria tillvaro kräver. Vi tycks vara dömda till frihet. Vare sig vi vet vad vi ska göra av den, eller inte.