Falleri fallera falleralla är ett talesätt. Om i faller så faller a och sen faller allting. Tänk er ett gäng dominobrickor eller ett korthus. Det går inte att stoppa fallet när det väl satts igång. Det ska visa sig vara ett övergripande tema längs hela boken så titeln är väl vald.

Det här är den åttonde och avslutande delen i Carin Gerhardsens serie om Hammarbypolisen. Jag har långt ifrån läst alla, men det är inte nödvändigt eftersom persongalleriet och miljön presenteras under historiens gång. När vi bjuds in i boken är Hammarbypoliserna svårt prövade av interna problem. Hamad, som lever med kollegan Westman, har drabbats av en psykos och ingen vet riktigt vad han pysslar med eller vad han befinner sig. Men helt klart är att hans annars skarpa hjärna saknas teamet. Chefen Sjöberg stångar sig blodig mot överordnade som beter sig som översittare.

När ett bestialiskt trippelmord begås i Hornstull står den söndrade Hammarbypolisen först handfallna men ganska snart går spåren tillbaka till ett nästan tjugo år gammalt mord där en femårig pojke skulle ha slagit ihjäl sin lekkamrat med en kulhammare i sandlådan.

Men utredarna börjar tvivla. Är den unge mannen verkligen skyldig? Var det någon annan som dödade kamraten samt de tre nyligen ihjälslagna? Dessa tre offer som inte verkar känna varandra, eller ha det minsta gemensamt men samtidigt verkar hänga ihop. Här sätts Hammarbypolisen sannerligen på prov. Trots att de är svårt sargade måste de sätta sig över det och leverera. Men som titeln lyder börjar saker och ting fallera. När ytterligare en skarp kollega försvinner från utredningen under mystiska omständigheter svajar det rejält.

Det här är en rafflande mordhistoria med ett hisnande tempo. Det är som om kollegorna tycker det är skönt att få något rejält att hugga tag i fast de är märkbart drabbade och slitna själsligt. För även om de två finurligaste kollegorna saknas tvingas de ta sig samman i jakten på en våldsam mördare.

Historien har ett otäckt sidospår som drabbar, men samtidigt bidrar det till att det blir snurrigt och bitvis svårt att hänga med i alla turer. För även om karaktärerna är ömsint skildrade fladdrar de omkring som späda maskrosfrön för vinden. Jag tappar fokus flera gånger trots att det är spännande. Kanske är det så att flera av karaktärerna faktiskt skulle behövt sjukskriva sig istället för att lösa mord? Men hade då morden då klarats upp och mördaren hamnat bakom lås och bom? Tveksamt.