Recension

: 365 dagar
365 dagar: Utdrag ur kända och okända dagböcker Anders Bergman & Emelie Perland
2015
Historiska media
8/10

Historiska titthål

”Jag hade många möten inbokade men valde att stanna hemma och färga ögonbrynen” noterade Andy Warhol i sin dagbok den 11 mars 1978.

Den 14 april 1865 väcktes den amerikanske tidningsmannen Gideon Welles av beskedet att president Lincoln blivit skjuten. Han skyndade till dödsbädden:

Det väldiga offret låg diagonalt i sängen, eftersom den var för kort för honom. Man hade tagit av honom kläderna. Hans långa armar, som man ibland fick en skymt av var kraftigare än man hade kunnat ana för en gänglig man som han. Hans långsamma, djupa andhämtning fick lakanen att lyfta med jämna mellanrum. Han såg rofylld och vacker ut och hade aldrig framstått så imponerande för mina ögon som den första timmen jag var där. Därefter började hans ögon att svälla och ansiktet att missfärgas.

Den 24 april 384 berättar Egeria i sin resedagbok om besök vid heliga platser i Turkiet. Den 1 maj 1657 blir Clas Rålamb sannolikt den förste svensken att smaka kaffe, han är inte imponerad: ”Det smakar illa, som om det var en lag på stekta ärter.” Den 8 maj 1945 beskriver Joan Wyndham glädjeyran under fredsdagen i London. Den 27 maj 1992 beskriver Zlata Filippowic en fasansfull dag i krigets Jugoslavien.

Och så fortsätter det. Livet och historien böljar fram och åter mellan lycka och vedervärdigheter och däremellan en väldans massa vardag. Att läsa historia i ett så här spretigt format gör att människan och det mänskliga frammanas i blixtbelysning. Dagboksutdragen blir som titthål in i historien och ingångarna blir så många att denna samling bäst avnjutes i små, små doser. Optimalt är nog att läsa en dagboksanteckning om dagen.

I ett förord har Bergman och Perland skrivit om dagboken som fenomen och om vilka urvalskriterier de har utgått ifrån. De säger att personliga intressen och tillgången till texterna är något man inte kan komma ifrån, men menar att den angloamerikanska övervikten i samlingen också beror på att det skrivits flest dagböcker i denna del av världen. Som läsare tycker jag ändå att bredden och variationen är imponerande. Framförallt förvånar det mig att det finns så många riktigt gamla dagboksanteckningar bevarade.

Samlingen avslutas med ett intressant efterord där framtiden för dagboken diskuteras. Det och hur sociala medier påverkat vårt dagboksskrivande. Kan man säga att vi skriver mer dagbok än någonsin idag med allt vårt twittrande och våra statusuppdateringar? Eller är det i själva verket så att dagboken, så som vi känner den, är en utdöende textform?

Hur det går på slutet? Som vanligt ungefär:

31 december 1947. Fest hos Tom i Lunbrook, men så nedstämd jag var vid midnatt, utan någon tjej, ensam i mitt rum klinkande ”Auld Lang Syne” på pianot med ett finger. Men sedan vilket drickande, vilket liv, drack kopiöst med Jack Fitzgerald och berättade fantastiska historier och samtalade ända till morgonen – Jack Kerouac.

Gott Nytt År!

Cecilia Bergman

Publicerad: 2015-12-31 00:00 / Uppdaterad: 2015-12-23 17:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6406

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?