Det är omslagsbilden som fångar mig. Den stelt porträtterade unga kvinnan, beskuren i ögonhöjd, vars kjol fylls av en bild av ett torg, en bjärt grön papegoja och den snirkliga texten som säger svunna tider, fantasi, mystik och eskapism. Kanhända skulle jag ha nöjt mig med det och inte tagit till mig marknadsförarens ord om ”den mest säljande debutromanen sedan Harry Potter”, som bara kan ge för höga förväntningar.

1686 gifter sig den fattiga landsortsflickan Nella Oortman med den dubbelt så gamle köpmannen Johannes Brandt. Bröllopet sker i stillhet och när Nella sedan anländer till sitt nya hem i den rikaste delen av Amsterdam möts hon av tjänstefolket och den smått fientliga svägerskan men inte av sin make. När han kommer är han flyktig och ointresserad av henne men han ger henne en fantastisk gåva: ett dockskåp som är en avbild av det egna huset. Nella anlitar en miniatyrmakare för att möblera sitt nya hem men glädjen över de minutiöst utförda konstverken blandas med fasan över vad denna främling tycks veta om huset och dess invånare, som visar sig bära på en mängd hemligheter.

Det fanns en verklig Petronella Oortman, som ägde ett sådant dockskåp fyllt av miniatyrer, och det är detta föremål som givit Jessie Burton inspirationen till romanen. Den historiska Petronella och den fiktiva har dock inte så mycket mer gemensamt med den fiktiva än namnet, makens namn – och alltså dockskåpet.

Den stämning och tidskänsla Jessie Burton målar upp av det sena 1600-talets Amsterdam är mycket suggestiv men det är som om det hackar i det dramaturgiska maskineriet. Förutsättningarna ges men når inte sin fullbordan, mer än i den bemärkelsen att den ena katastrofen efter den andra inträffar. Den undflyende miniatyrmakaren lovar på något sätt mer än hon håller – varken verklighetens sammanträffanden eller mystiken lyckas behålla mig i sitt grepp. Kanhända beror det på att hemligheterna huset och dess invånare gömmer, tillika de utmaningar Nella ställs inför, är en aning för nutida för min smak – det blir för mycket av kostymer och kulisser.

På samma sätt är personporträtten lite för schablonartade. Visserligen visar sig svägerskan vara mer än bara en fientlig asket men hon blir ändå inte riktigt levande, liksom de flesta av bifigurerna. Som bäst är det när Nella och hennes make verkligen möts, i samtal där han behandlar henne som sin like, trots att hon inte känner att hon är det. Dessa samtal öppnar något inom henne, visar henne på världen och möjligheterna den rymmer och de nya tankarna, liksom budskapen från miniatyrmakaren, får henne att utvecklas både intellektuellt och handlingsmässigt på ett oanat sätt. Skildringen av hur en ung kvinna tvingas bli vuxen på ett helt annat sätt än hon väntat sig i ett väldigt styrt samhälle är det som egentligen är bokens stora behållning, liksom de sinnliga beskrivningarna av smaker, dofter och material. Den förtjusning Nella känner över dessa för henne nya rätter och ting går även in i läsaren.