När Omänniskor landar i min brevlåda och slukas ganska omgående är den mest ännu en av dessa förstadelar i blivande fantasytrilogier för unga. Kanske lite mer av jaha-upplevelse än aha-upplevelse, men inte så tokig. Intrigen är bitvis riktigt kul och originell.

När jag sätter mig ner för att skriva om romanen har däremot nyheten precis kommit att Nanna Johansson kommer att skriva resten av trilogin utan Kristoffer Svensson, sedan han hotat både en recensent och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som publicerat recensionen. Nu recenserar vi lyckligtvis böcker och inte författare, men lite underligt känns det ju.

Omänniskor gör mig dessutom en smula osäker. Ibland undrar jag om författarna är ironiska. Törs man lita på satiriker, eller driver de faktiskt med mig som läsare? Det är en undrande känsla som väcks i läsningen (särskilt i början) men knappast blir mindre påtaglig av den här utombokliga utvecklingen.

Första gången vi som läsare möter Sigrid, huvudpersonen i Omänniskor, följer hon efter sin pojkvän in i skogen där hon lovat att hjälpa honom med ett ”konstprojekt”. Vi får veta att hon ”var beredd att göra vad som helst för att få vara i hans närhet. Vad han såg i henne kunde hon däremot inte begripa.” ”Av någon anledning verkade Adrian inte ha fattat att Sigrid Juus var en helt vanlig, tråkig människa” – visserligen med intressanta, guldgula ögon:

Tyvärr var det inte många som intresserade sig för Sigrids ögon, eftersom resten av henne var så fruktansvärt tråkig. Bara en vanlig spinkig tjej med mörkblont hår i en slarvig tofs mitt på huvudet. Hon var inte ens tillräckligt töntig för att vara intressant. På skolan fanns ett nördgäng som alltid hängde ihop, men Sigrid var alldeles för tråkig för att passa in där. Inte ens ett mobboffer lyckades jag bli, brukade hon tänka och sedan skämmas för att hon hade tänkt så.

Låter det inte som en parodi på ungefär varenda ungdomsfantasyhuvudperson du läst? Den musiga, blivande hjälten som snart ska upptäcka att hen har fantastiska krafter och en alldeles särskild uppgift (förslagsvis att rädda världen)?

Känslan av orolig väntan på att ens partner ska upptäcka hur ynklig och ointressant man i själva verket är hade kunnat ha självklar igenkänningsfaktor, om jag ens för ett ögonblick kunde ana vad Sigrid ser i Adrian. Han är så rakt igenom ett as, en seriefigursskurk nästan, som enbart tilltalar henne med förakt, som skrattar när hon ramlar och allmänt uppför sig som ett elakt barn. När Sigrid råkar förvandla sig till ett lodjur för allra första gången och anfalla mobbar-Adrian där i skogen är min reaktion ett enda ”Äsch, he had it coming”, som the merry murderesses i ”Cell Block Tango” i musikalen Chicago.

För just det, Sigrid visar sig kunna förvandla sig till lodjur. Hon tillhör omänniskorna (eller hamnskiftarna, som den mer etablerade men inte särskilt lyckade svenska termen brukar lyda). Via nätet får hon snart kontakt med en sydsvensk liten grupp som ska lära henne att hantera sin djurskepnad, samtidigt som de har en rad andra problem att handskas med, inklusive ett ondsint seriemördarvildsvin, en veckotidningsmadam som vill avslöja deras hemligheter och en snokande (pun intended) mellanchef som vill ta över omänniskornas organisation och hjärntvätta djuren ur dem som inte följer organisationens regler. Ja, och så Sigrids småsinta pojkvän då.

Även om det tar ett tag innan den här romanen fångar mig finns också många element som jag gillar. Att internet spelar en så självklar roll, till exempel – vart skulle man annars vända sig om man plötsligt upptäckte att man kan förvandlas till lodjur? – liksom att det finns en karaktär med palestinska rötter som förvandlas till en hyrax, en liten klippgrävling, därifrån. (Jag inser dock lite för sent att jag borde googlat det för att få en rättvisande bild, vilket är lite opraktiskt, för ”klippgrävling” låter större än den är.) Dessutom är själva djurtillstånden fint skildrade, och delar av intrigen – seriemördarvildsvinet är rätt seriemördarklichéigt, om man nu kan säga det om ett vildsvin – som sagt riktigt originell.

Det kan nog bli intressant att se vad det blir av den här trilogin. Hur det nu går med fortsättningen?