Recension

: Eros agoni
Eros agoni Byung-Chul Han
2015
Ersatz
5/10

Det var bättre förr?

Utgiven 2015
ISBN 9789187891199
Sidor 70
Orginaltitel Eros agoni
Översättare Ola Wallin
Först utgiven 2012

Om författaren

Foto: Ersatz förlag Foto: Ersatz förlag

Byung-Chul Han, född 1959 i Seoul, är en koreansk-tysk författare, filosof och kulturteoretiker Han är verksam som professor vid Universität der Künste i Berlin. Hans arbete fokuserar på transparensen som kulturell norm skapad av de nyliberala marknadskrafterna. På svenska finns böckerna Shanzhai (2012), Trötthetssamhället (2013), I svärmen. Tankar om det digitala (2014) och Eros agoni (2015).

Sök efter boken

I Eros agoni vill Byung-Chul Han belysa nutidens kommersialisering av sexualiteten och vad detta får för följder för oss som människor. Med filosofens betraktande öga gör han en analys av hur det han refererar till som det nyliberala samhället har dödat erotiken och fråntagit oss den atopiske andre och istället kastat oss in i det sammas helvete. Det är inte helt lätt att ge en sammanfattande definition på vad dessa begrepp innebär eftersom Han freestylar en hel del med språket, men på de första sidorna i boken ger han oss en ledtråd:

Eros riktar sig till den i emfatisk bemärkelse andre, som inte låter sig inordnas under jagets regim. I det sammas helvete, som dagens samhälle alltmer liknar, finns därför ingen erotisk erfarenhet. Denna förutsätter den andres asymmetri och exterioritet.

Han menar att det narcissistiska samhället av idag berövar den andre på sin annanhet för att istället bli till en spegel som skall bekräfta subjektet. Den negativitet som det innebär att vara en annan ges inget utrymme. Han refererar till Eva Illouz sociologiska studier om kärlek som landar i att valet av kärlekspartner kan härledas till historiska och sociologiska effekter. Det är ett intressant resonemang, och jag kan tycka att han sätter tummen i ett av samhällets öppna sår. Utbudet av porr, sex och partners har ökat dramatiskt i och med nya tekniska möjligheter, samtidigt som nätets enorma distanslöshet och oändliga valmöjligheter försätter människan i en ovan situation. Det kan bli svårt att förhålla sig till detta smörgåsbord, och sökandet efter kärlek och intimitet kan präglas av rastlöshet och ångest över att ha valt fel. Men jag kan inte låta bli att fråga mig: när har det någonsin varit bättre?

Boken är ganska tunn och jag har läst den flera gånger. Främst för att se om det jag saknar i hans resonemang kanske finns där ändå någonstans. Lite inbäddat. Men jag kan inte hitta det.

För det första blir jag besviken på att även en författare av denna akademiska dignitet slarvar med begreppet det nyliberala samhället. Jag tycker att det är lite slött av Han att inte lägga något krut på att etablera samförstånd med läsaren och förvissa sig om att denne delar hans utgångspunkt. Det är väldigt mycket ledarsideretorik över hans sätt att hänvisa allt som är fel i samhället till en diffus nyliberalism.

Sedan tycker jag att det blir ofrivilligt roligt när Han citerar Heidegger när denne beskriver hur Eros vingslag rör vid honom varje gång han tar ett väsentligt steg i sitt tänkande. Det blir roligt därför att Heideggers idéer om samhället i mitt tycke är snäppet mer oattraktiva än någonsin det nyliberala samhället. Nazismen och det där.

För det andra så tycker jag att han använder sig av ett jämförande förhållande där det inte finns någon reell jämförelsepunkt. Eros funktion i det nyliberala samhället har eroderats sedan när? Vilken epok är det han jämför med? Sextiotalet? 1700-talet? Antikens Grekland? Tiden innan kvinnans frigörelse i västvärlden? Förutom referenserna till Illouz och den italienska filosofen Giorgio Agamben så refererar han till litterära och konstnärliga gestaltningar av passion, tänkande och erotik. Är Hans referenspunkt en konstnärligt gestaltad sådan? Det verkar nästan så. Och han glömmer att nämna att de gamla grekerna hade slavar och kvinnor som gjorde allt jobb så att dessa fantastiska manliga tänkare gavs möjligheten att gå omkring och tänka hela dagarna. På viket sätt var det bättre för kvinnorna och slavarna?

Och detta stör mig. Där Han idealiserar eros som en livgivande kraft ser jag ett idealiserande av myter om passion kopplat till galenskap. Och främst till myten om den galna kvinnan som ständigt upprätthålls som något vackert och erotiskt. När Han pratar om att det är det nyliberala samhället som har dödat eros ser jag det från mitt eget perspektiv och är väldigt glad att kvinnor i detta samhälle faktiskt ofta kan ta beslutet att lämna ett dysfunktionellt förhållande och leva sitt eget liv. Samhället må vara nyliberalt, men denna möjlighet har inte fullt ut erbjudits kvinnor historiskt. Han pratar om kärlekens feminisering som att det vore något tråkigt och dåligt. Det tar bort eros ur situationen. Själv tycker jag att denna förskjutning är positiv, och efter att ha läst boken är jag inte alls säker på att jag ens gillar det där eros.

Jag tycker att Han är ute och cyklar på en ganska smal skogsstig i denna bok. Men jag gillade ändå att läsa den. Hans språk är formidabelt, och hans tankar bör reflekteras över. Jag förhåller mig tveksam till hans analys, men jag uppskattar att han skapar de här funderingarna hos mig. Boken är tunn, du har tid att läsa den.

Kari Kapla

Publicerad: 2015-10-25 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-24 23:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6310

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?