Modernistas nytugåva av Jevgenij Zamjatins Vi är skönt formgiven av Lars Sundh, och Nils Håkanson har skrivit ett utmärkt förord. Dessutom är Zamjatins poetiska språk i Sven Vallmarks översättning krispigt och klart som en höstmorgon. Är du det minsta intresserad av dystopier så ska du definitivt läsa det här verket som räknas som en föregångare inom genren.

Vi utspelar sig i en avlägsen framtid där endast 0,2 procent av befolkningen överlevt det Stora Tvåhundraåriga kriget mellan land och stad. Medborgarna i Den Enda Staten lever ett strömlinjeformat liv där varje sekund regleras av Tim-Lagtavlan och övervakas av Beskyddarna. Den kaotiska och oförutsägbara naturen gör sig ibland påmind bakom Den Gröna Muren, men ditut har ingen vågat sig på flera hundra år. Samhällets ledare, Välgöraren, väljs en gång per år på Enhällighetens dag. Det finns bara en kandidat till posten och alla medborgare räcker unisont upp sina händer i en ceremoni som endast till formen påminner om svunna tiders demokratiska val.

Själva valen har närmast en symbolisk innebörd. De vill erinra oss om att vi är en väldig organism, sammansatt av miljoner celler, att vi bildar en enda Kyrka, för att tala med de gamles ”Evangelium”. Därför känner inte heller Den Enda Statens historia ett enda fall då någon med sin röst djärvts störa den storslagna unisona kören på dennes högtidsdag.

Zamjatin skriver om ett totalitärt samhälle där kollektivet och lydnaden gentemot Välgöraren är det enda som betyder något. Individens frihet är hårt beskuren men varje medborgares behov uppfylls med matematisk precision: sömn, rekreation, motion, mat, sex och arbete. Allt är noga uträknat. Allt ska vara perfekt. Alla ska vara lyckliga. Det är skrämmande men känns inte helt avlägset.

Tänk dig att du bor i en högteknologisk stad av glas där grannar och förbipasserande har full insyn i vad du pysslar med. Det gör kanske inte så mycket. En stor del av dagen är du ändå på jobbet och när du är ledig går du gärna på en spännande föreläsning eller tar stärkande promenader tillsammans med de andra medborgarna i staden. Din kalender är fulltecknad och i ditt liv finns inte mycket plats för spontanitet. Du behöver inte svälta. Hungern är för länge sedan utrotad tillsammans med de flesta andra av dina problem. Svartsjuka finns exempelvis inte längre. Lex Sexualis ger dig rätt att ha sex med vem du än har lust till. Du ansöker enkelt om att få abonnera på den eller dem som du åtrår och får då små rosa talonger som ger dig rätt att fälla ner gardinerna under era möten.

Det är naturligt att Den Enda Staten efter att ha underlagt sig Hungern (algebraiskt = summan av utvärtes förmåner) gick till storms också mot den andra av världens behärskare, Kärleken. Slutligen besegrades också detta element, d.v.s. det organiserades och fick ett matematiskt uttryck. Och för nära 300 år sedan proklamerades vår historiska ’Lex Sexualis’: ’Varje nummer har rätt till varje annat nummer såsom sexualprodukt.’

Visst kan vi känna igen oss i mycket av det som karaktäriserar medborgarnas liv i Den Enda Staten. Den frivilliga transparensen. Kontrollen. Separationen från naturen. De inrutade dagarna. Vetenskapen som lösningen på allt. Rosa talonger. Okej, inte de rosa talongerna men kanske problematiseringen av svartsjuka, avund och känslor överhuvudtaget. Uppenbarligen behövs inte tvånget från en totalitär stat för att vi ska försätta oss i en situation som i alla fall delvis liknar den i Vi. Så vad är det då som driver oss?

Sociologen Zygmunt Bauman menar att den moderna människan karaktäriseras av en tvångsmässig strävan efter perfektion och likriktning. Han hävdar också att det är denna drivkraft i kombination med vår till synes medfödda tilltro till auktoriteter och det civiliserade samhällets effektiva byråkrati som är svaret på frågan om hur Förintelsen kunde bli verklighet. Bauman liknar nazisternas vision av ett samhälle utan judar vid trädgårdsmästarens dröm om den perfekta trädgården där blommorna växer på rätt ställe i rabatten och där alla ogräs är utrotade. Drömmen om det fulländade samhället rensat från allt som är undermåligt möter vi också gång på gång i Vi. Vi får bland annat följa en fasansfull offentlig avrättning av en skald som skrivit hädiskt om Välgöraren, något som är absolut förbjudet eftersom all litteratur ska tjäna staten. En händelse som huvudpersonen D-503 beskriver som ”renande” i sin dagbok:

EN storartad, strålande dag. En sådan dag då man glömmer sina svagheter, sin brist på precision och sina sjukdomar och då är allt kristallklart och orubbligt, evigt som vårt nya glas…

D-503, matematiker och konstruktör av rymdskeppet Integral, har efter en uppmaning i Statstidningen bestämt sig för att skriva om Den Enda Statens skönhet och storhet. Hans text ska sedan tillsammans med verk författade av andra medborgare lastas på rymdskeppet och användas för att ”lägga förnuftets välsignelsebringande ok på de okända väsen, som bebor andra planeter”. I 40 dagboksanteckningar får vi följa hur D-503, som till en början ter sig som lycklig mönstermedborgare i Den Enda Staten, förändras när han förälskar sig i I-330. Vetenskapen har tydligen inte helt lyckats besegra kärleken ändå.

Vi stoppades av den sovjetiska censuren och utkom för första gången i engelsk översättning i New York 1924. George Orwell medgav att han hämtat inspirationen till 1984 (1949) från Zamjatins roman och i sin recension av verket påstod han att samma sak gällde för Aldous Huxleys Du sköna nya värld (1932). Huxley tillbakavisade dock detta påstående. Likheterna mellan Kallocain (1941) och Zamjatins roman är också påfallande. Träffades kanske Karin Boye och Zamjatin under hennes besök i Sovjet 1928? Läste Boye någonsin Vi? Jag har inte hittat någon säker källa som bekräftar detta, utom kanske i själva texten.

Kärleken till I-330 drabbar D-503 som en sjukdom. Plötsligt är han en individ. En blomma på väg att slå ut. Hela hans värld är förändrad och det är på en gång fantastiskt och fruktansvärt obehagligt. Han börjar tvivla både på sig själv och på Den Enda Staten.

Den snälla rara U. Hon hade naturligtvis rätt, jag var oförnuftig. Jag var sjuk, jag hade fått en själ och blivit en mikrob. Men är inte blomningen en sjukdom? Gör det inte ont när knoppen brister?

Kanske är det den här frågan som Karin Boye besvarar i dikten Ja visst gör det ont.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka.

I Den Enda Staten kan medborgarna inte längre älska, skriva och leva som de vill. I gengäld har de fått materiellt välstånd, samhörighet och den trygghet som kommer av att blint lyda en ledare. Har de berövats sin frihet eller har de helt enkelt valt bort den? Zamjatin visar oss att drömmen om den perfekta trädgården kan verka lockande så länge du själv inte betraktas som ett ogräs. Men han visar oss också att nya idéer alltid kommer att ersätta gamla förstelnade tankesätt, trots att vi strävar efter perfektion och till varje pris vill undvika förändring. Eller som I-330 uttrycker det: ”Det finns ingen sista revolution, deras antal är oändligt.”