”Det är synd om människorna” skrev August Strindberg och det är det jag läser i sommarens kvartett från Novellix, nummer 62-65. Det är så mycket tristess och leda, så mycket ensamhet och väntan. Och bryts det stillastående av något så inte är det något bra.

I Hans Gunnarssons Enkelrum befinner sig en man på resa genom Sveriges småstäder. Han söker sig till tristessen för att kunna ta sig ur den och ta sig ur sin skrivkramp. Han föreställer sig den text som ska bli resultatet av promenaderna, restaurangbesöken och hotellnätterna men funderar på om det inte vore lika bra att skriva en deckare i stället. Något annat, någon annanstans, på samma sätt som han inte kan släppa taget om sitt ex, trots att hon sedan länge gått vidare.

Det är lågmält men ändå pockande, stråken av förnedring, glimtarna av vad som kanske hänt, kanske händer. Därtill en viss svart humor men av det slag där eventuella ansatser till skratt fastnar i halsen.

I Fas 3 av Ann Heberlein växelberättar ett äldre par om sitt liv tillsammans. En stormande kärlek, en oplanerad graviditet, krossade drömmar och decennier av fjärmande. Två liv som har levts bredvid varandra och nu är det inte mycket kvar – det är fas 3 i livets bemärkelse, liksom i den utförsäkrades. För ja, det handlar om detta par men det handlar också om låglöneyrken, att bränna ut sig och att bli ekonomiskt livegen i en äktenskapets trygghet som kan vara nog så otrygg. Man förstår vartåt det barkar men ändå inte riktigt.

Just hur det mer allmängiltiga men också politiska flätas in i novellen gör den till något mer än det den ter sig som från första början. Ett litterärt debattinlägg med fokus på dem som inte kan, inte orkar göra sina röster hörda. De som nått vägs ände men inser att det ändå inte är slut, och då inte i positiv bemärkelse.

Ingenting av Jonas Karlsson är mycket stilsäker, samtidigt som dess riktning är synnerligen osäker. En man visar sig vara förföljd och parallellt med nedslagen i hans intetsägande liv och det ickeförhållande han har på vänt nystas det långsamt i vad de som skuggar honom egentligen har för motiv.

Det lätt surrealistiska kamoufleras väl av det vardagliga, så pass väl att det framstår som om inte helt normalt och rimligt så i alla fall inte heller fullständigt galet.

Förhöret av Khashayar Nadererehvandi tilldelades Sveriges Radios Novellpris 2014 och bryter av mot de andra med sitt mer direkta anförande, där longörer i stort sett saknas. Ett bråk mellan två män, en besynnerlig och efterhängsen tupp, en återkomst. Och därefter något som hänt, något som föranlett denna skildring.

I denna novell slår surrealismen ut i full blom med den eventuellt beväpnade tuppen men även här lyckas sammanhanget hålla ned och tillbaka det som annars sticker ut. En sorts realismens neutraliserande verkan.

Formgivningen är som vanligt enhetlig även om Förhöret sticker ut även där, med sin relativt realistiska tupp och avsaknaden av de övrigas grå människor mot bjärt rosa, lila och gröna miljöer. En främmande fågel i dubbel bemärkelse i denna kvartett, som kräver en del av läsarna. Det finns små hullingar som griper tag, ett närliggande obehag som följeslagare vid läsningen. Ja, det är synd om människorna.