”Vi är kvinnofällan. Vi är värdinnedjuret, uppkopplad mot slappköttade parasiter såsom lata män och manipulativa knullviljor och bortskämt omedvetna sällskapshjon.”

Första gången jag läser Hackers kan jag inte sluta. Läser utan hejd. Vacklar och kastar mig genom denna ohämmade, ojämna och fullständigt hänsynslösa bok. Den ber liksom aldrig om ursäkt. Kanske är det jag, eller så är det tiden jag lever i just nu, men behovet av ansvarsfrihet och att helt och totalt få släppa alla förtöjningar märks alldeles särskilt tydligt när jag slår upp Hackers och börjar läsa för att alltså inte kunna sluta.

Vem är vems smärta.
Ditt namn vilar i frid.
Mitt namn –
En hacker heter
djupast nere
aldrig samma sak
två gånger.

Det här är ett hot – står det på baksidan. Det är tur att det står där, för det är precis det denna bok utgör. Det är ett krig som kastas igång och på ena sidan står patriarkatet, systemet, Mannen und so weiter. På andra sidan samlas grogghaggorna, piercingfetton och självskadeluder.

Jag såg ett inslag på SVT där Aase Berg blev intervjuad om Hackers och antecknade instinktivt ett par meningar som hon uttalade med avstamp i boken. Berg berättade att utgångspunkten har varit att förstå hur man kan fucka upp systemet inifrån. Att det finns vissa regler som till exempel kvinnor och män skall följa och att dessa nu ska upp på bordet och synas. Hon säger att Hackers är ett sätt att förstå marknadsspråket och maktspråket, hur man vrider och vänder på orden: Poesin är ju reklamens motpol.

Att hagga: hädanefter både verb och vapen – en blobb som långsamt breder ut sig över världen

Hackers är ett krig och det riktas om och kastar sig åt alla håll. Kommer inifrån, från sidorna. Angreppet anas inte innan det redan tagit över. Jag njuter så fullständigt av det. Av orimligheten, oformligheten, det att det inte ens är lönt att söka en rytm eller en reson. För det är inte någon vacker poesi. Den är vulgär, mättad, svulstig. Formen är inte viktig. Kanske inte heller innehållet? Men laddningen! Allt som väller upp ur, och sprider sig. Smittar.

Berg nämner också i intervjun på SVT att Rut Hillarp en gång har skrivit ”Inne i min fångenskap är jag fri”, och därför känns det också helt rimligt i detta anfall ta inspiration från just hackers, parasiter och trojaner: Natascha Kampusch får röst i Hackers genom små rubriker/ingresser. Hon blir motsatsen till offer: istället anförare. Den formulering som liksom vräker mig helt över kanten är: ”Bibiana: Till slut måste han fattat att han inte bara hade fjättrat mitt liv vid sitt, han hade samtidigt fjättrat sitt eget vid mitt”. Det är alltså det namn som Kampusch fick av sin fångvaktare Prikopil eftersom Natascha betyder styrka. Styrka kunde utgöra ett hot och skulle därför pressas tillbaka.

Hotet består i att spränga inifrån. Finna en svag punkt eller vända upp och ner på det som till synes är orubbligt och finna att makten i själva verket finns någon helt annanstans. På en helt annan nivå.

I min läsning är Hackers ett sätt att tillåtas göra allt. Gå i roll och samtidigt få vara fullkomligt sann. Anfalla, gnaga, bli anfallen och gnagd på. I min fångenskap är jag fri. Finns liksom ingenting som hindrar längre när värdinnedjuret väl är på plats.

Jag har inte upplevt Aase Berg så fullkomligt ohämmad på det sätt som far fram i Hackers. På andra sätt i tidigare samlingar, absolut, men då på ett mer subtilt, smygande och hasande sätt.

Efter läsning blir jag tyst och tankfull. Samlar mig kanske. Mobiliserar.