OK, vi kör den där obligatoriska referensen direkt så har vi det överstökat: 1940 recenserade George Orwell Mein Kampf. Recensionen är värd att läsa i sin helhet, men jag vill lyfta fram den här biten:

Hitler knows that human beings don’t only want comfort, safety, short working-hours, hygiene, birth-control and, in general, common sense; they also, at least intermittently, want struggle and self-sacrifice, not to mention drums, flags and loyalty-parades.

Nej, min poäng är inte att ropa att antingen Putin eller den ukrainska ledningen (eller någon annan heller) är precis som Hitler. Gudarna ska veta att det gör de själva gott nog. Men Orwell såg något då som gör det svårt att avskriva Hitler och Stalin som obegripliga galningar: alla framgångsrika självhärskare, oavsett ism, har vid något tillfälle haft stort folkligt stöd som inte kan förklaras med att de lovar folket obetydligheter som pressfrihet, demokrati, broderskap och fred. Om du däremot lovar inre och yttre fiender, krig, stolthet och styrka… Då framstår allt det andra tjafset som svaghet.

Kalle Kniivilä snuddar vid något liknande här i uppföljaren till Putins folk. Våren 2014, efter att den ukrainske presidenten avsatts efter en folklig resning i Kiev, besätts ukrainska militärbaser och delstatsparlamentet på Krimhalvön av… Ja, det är just det som är frågan, vilka är de där maskerade militärerna egentligen? ”Det är ryska styrkor!” säger ukrainarna; ”Det är det inte alls!” säger Putin, och enligt dagens nyhetsrapportering blir det alltså en debattfråga. Fast det förstås, säger Putin, vore det det vore vi stolta och tacksamma mot våra grabbar som bara vore där för att beskydda den ryskspråkiga minoriteten som utgör majoriteten på Krim och skulle utrotats av de ukrainska fascisterna – se bara vad de precis gjorde med sin egen president. En folkomröstning anordnas i hast, resultatet förklaras i ryska medier vara över 90% för att ansluta sig till Ryssland, och plötsligt är Krim (och därmed Svarta havet) ryskt igen, utan knappt ett enda skott, och medan ett påstått inbördeskrig brakar loss i östra Ukraina kan Putin njuta av en PR-seger, populärare än någonsin, och dela ut medaljer till de soldater som absolut inte var på Krim.

Några månader senare reser Kalle Kniivilä till Krim för att prata med folk; ukrainare som plötsligt är främlingar i det som nyss var deras land, ryssar som anser sig ha kommit hem, krimtatarer som luttrat konstaterar att tja, så länge vi inte blir deporterade till Sibirien igen så… Han pratar med eurocentriker, patrioter, putinister, sovjetnostalgiker, cyniker, han ställer frågor och försöker förstå vad det var som hände, vad det är som händer. För det handlar ju inte bara om något så enkelt som en militär styrkeuppvisning, om ett stort land som stjäl av ett mindre; många Krimbor, troligtvis en majoritet om också inte 90%, är ju glada över detta. Hur stor del av det beror på missnöje som alltid legat där, hur mycket på det politiska kaos och korruption som följt på Sovjetunionens fall, hur mycket på propagandakampanjer som utmålar den andra sidan som våldsamma fascister… Många av de som är glada över anslutningen medger att jovisst, det är trist att bankerna lades ner, och att maten blivit dyrare, och att man inte kan resa utomlands eftersom ingen godtar ryska pass från Krim, och att turistintäkterna vid Svarta havet nästan helt försvunnit, och… Men Putin har ju gett oss tillbaka stoltheten! Man ska kanske inte underskatta behovet av att, efter 25 år i skuggan av en stor historia, få känna sig som vinnare igen. Inte för inte väljer det nya styret att lyfta fram både tsarer och Sovjetvälde; inte förtrycket, som bit för bit skrivs ut ur berättelsen, utan styrkan som gjorde det möjligt, ledaren som talar å allas vägnar och säger åt alla att vara stolta över vad han gjort i deras namn.

Det kanske mest slående här, som Kniivilä gång på gång försöker förstå, är viljan att tro, viljan att rättfärdiga faktum. Om demokrati är bra, och Putin är stark, är bara Putin en sann demokrat. Om invasionen rättfärdigas med att ett folkmord på rysktalande stod för dörren så har ryssarna alltid varit hotade, oavsett hur många undersökningar journalisten hänvisar till som sade att det var en icke-fråga bara häromåret. Massakrer som inte ägt rum anförs som bevis för att de skulle kunna ha hänt även om de inte gjorde det. Den som slog till först måste ha haft en väldigt bra orsak till det, så det var självförsvar. Många är plötsligt oroliga för att ukrainare och tatarer ska börja kniva ihjäl ryskspråkiga barn, och då är det en oro som nyhetskanalerna måste ta på allvar, eller hur? Skit samma om ni levde ihop i decennier, plötsligt har ni alltid fruktat varann.

Någonstans undrar jag hur mycket Kniivilä underskattar gamla dolda konflikter och motsättningar; debatten har, med flit, blivit så förgiftad att jag kommer på mig själv med att undra om det verkligen kan vara så galet som han beskriver det. Kålsuparsyndromet sitter djupt. Att han knappt ens snuddar vid stridigheterna i resten av Ukraina är också lite störande. Men enkla blir konflikter bara i efterhand, när en sida vunnit och kan hyllas eller fördömas i lugn och ro. Det intressanta är den större frågan som ligger bakom.

Om vi går tillbaka till gamle uttjatade Orwell. 1984 är en av 1900-talets mest missförstådda romaner. Den handlar inte om övervakning, eller om kommunism, eller om politisk korrekthet. Den handlar om rädsla. Behovet av att hata och frukta något utanför så mycket att man går med på en förklaring som känns bra, även om man måste sortera bort verkligheten; krig är fred, frihet är slaveri, okunskap är styrka. ”Kniiviläs bok svarar inte på frågan om huruvida vi återigen bör darra inför den ryska björnen”, skrev Kari i sin recension av Putins folk i fjol. Krim tillhör oss verkar fylla i den luckan rätt rejält; samtidigt kommer jag inte ifrån tanken att det ju är just den rädslan som Putin lever på. Den matar sig själv; det enda försvaret mot påstådd fascism (minns att det officiella DDR-namnet på Berlinmuren var ”den antifascistiska skyddsvallen”) är en stark ledare som kan ena nationen runt fosterlandskärleken och med vapen i hand (om också artigt säkrade) slå ner på de inre och yttre fiender som hotar den nationella enheten. Vad har, när samma tongångar hörs överallt i Europa från Aten till Sölvesborg, andra idéer att sätta emot det? Kan vi våga framstå som svaga när de starka säger sig behöva försvara sig?