Recension

: Kreutzersonaten
Kreutzersonaten Leo Tolstoj
2015
Modernista
6/10

Mördarens monolog

Utgiven 2015
ISBN 9789174999679
Sidor 127
Orginaltitel Krejtserova sonata
Översättare Lars Erik Blomqvist
Först utgiven 1889

Om författaren

Leo (eller Lev) Nikolajevitj Tolstoj (1828-1910) är mest känd som romanförfattare till bland annat Krig och fred (1869) och Anna Karenina (1877), men också, efter en livskris i 50-årsåldern som moralfilosof, anarkist, pacifist och vegetarian. Tolstoj tillhörde en adlig rysk familj och levde större delen av sitt liv på godset Jasnaja Poljana (17 mil söder om Moskva) där han bland annat grundade skolor för livegna barn. Som författare debuterade han 1852 med Barndomen, första delen i en självbiografisk romantrilogi.

Sök efter boken

I en tågkupé någonstans i 1880-talets Ryssland börjar resenärerna samtala och kommer in på äktenskapet, kärleken och relationerna mellan könen. Plötsligt lägger sig en man som tidigare suttit tyst och avskärmad i samtalet. Han presenterar sig som Pozdnysjev, en man som har dödat sin hustru.

För berättaren i Leo Tolstojs Kreutzersonaten återger Pozdnysjev genom natten och dunkandet från rälsen sin historia: hur han förälskade sig, gifte sig, bildade familj och slutligen mördade sin hustru. Det blir en intensiv och febrig monolog, närmast en pamflett, riktad mot samtidens syn på kärlek och äktenskap – tankar som å ena sidan ska ligga Tolstojs egna nära, å andra sidan placeras i mördarens mun.

Uppriktigt sagt är det nog den dubbeltydigheten som gör romanen fascinerande. Utan den vore den en smula tröttsam, förd i sitt höga tonläge, nästan från början till slut fylld av indignerade utrop, ångestfulla suckar och nervöst vankande bara avbrutet av det upprepade intaget av starkt te. Han är rätt mycket drama queen här, Tolstoj, måste jag säga.

Vad som emellertid också är slående är hur påtagligt Kreutzersonaten ingår i en större europeisk debatt om äktenskap och sexualmoral som fördes vid den här tiden – i Norden av bland andra Henrik Ibsen, Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson och August Strindberg. Av dessa är det onekligen Strindbergs många utropstecken och kompromisslöshet som Tolstoj ligger närmast – frågan är nog om han inte till och med går om den med viss marginal.

Äktenskap är prostitution, kärlek en illusion, musik förledande och barn en olycka, läkarvetenskapen en vanföreställning och kvinnan på en gång slavdrivare och slav.

Det har redan gått så långt att folk blir galna och skjuter sig, och allt beror på det här. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Djuren har på känn att deras avkomma fortplantar deras art och här håller de sig till en viss lag. Det är bara människan som inte känner till det här och inte vill veta av det. Människan är bara intresserad av att skaffa sig så mycket njutning som möjligt. Och vem är då människan? Jo, naturens herre! Tänk på att djuren parar sig bara när de kan få avkomma, men den här eländige naturens herre – han parar sig alltid, när han behagar. Och inte nog med det! Han upphöjer denna sysselsättning för apor till skapelsens pärla, till kärlek. Och i den kärlekens namn, det vill säga i vidrighetens namn, fördärvar han – ja, vad? Jo, halva människosläktet. Kvinnorna som alla borde hjälpa till att föra mänskligheten fram mot sanning och lycka – dem gör han inte till medhjälpare utan till sina fiender, allt för sin njutnings skull. Se bara vad det är som bromsar mänsklighetens framåtskridande överallt. Jo, kvinnorna. Och varför är de sådana? Jo, just på grund av det här.

Nu ska man förstås alltid vara försiktig med att sätta likhetstecken mellan författare och karaktärer, men visst är det fascinerande att en av världslitteraturens stora (med bland annat Krig och fred och Anna Karenina tryggt i bagaget), en tänkare och niobarnsfar, alls får ihop det här? Det är intressant att läsa, fast med någon slags skräckblandad förtjusning eller något i den stilen. Också förstås därför att sexualitet och könsroller nästan alltid tycks ha bekymrat och upptagit människor något så oerhört, inte minst kring förra sekelskiftets första kvinnoemancipatoriska våg.

På föreläsningar och i hörsalar befriar man kvinnan, men man betraktar henne som ett njutningsmedel. Lär henne, som vi har gjort, att betrakta sig själv på det viset, och hon kommer alltid att vara en lägre varelse. Antingen kommer hon med de eländiga läkarnas benägna bistånd att förhindra barnsbörd, det vill säga hon blir helt och hållet en hora och sjunker längre ner än till djurets nivå, hon blir ett ting, eller också blir hon, vad hon i de flesta fall är – psykiskt sjuk, hysterisk och olycklig, utan möjligheter till andlig utveckling.

Kreutzersonaten, skriver översättaren Lars Erik Blomqvist i sitt förord, var en bidragande orsak till att Tolstoj bannlystes av den rysk-ortodoxa kyrkan och förmodligen också en delanledning till att Tolstoj aldrig fick Nobelpriset i litteratur. I prisets begynnelse hade man ju en föreställning om att skönlitteratur skulle vara just skön och moraliskt högstående, och där funkade inte riktigt skandalomsusade texter som Kreutzersonaten.

Det gör den väl på sätt och vis fortfarande inte. Den är lite förskräcklig, faktiskt. Fast man ska läsa lite förskräckligheter ibland, tycker jag.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-08-15 00:00 / Uppdaterad: 2017-04-26 10:37

Kategori: Recension | Recension: #6222

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?