Utgiven | 2015 |
---|---|
ISBN | 9789100143527 |
Sidor | 363 |
Orginaltitel | Desig de xocolata |
Översättare | Ellinor Broman |
Först utgiven | 2014 |
Sara driver en chokladbutik i Barcelona. Hon lever med kemiforskaren Max och utåt sett har de en stabil tillvaro på alla sätt. Plötsligt dyker gamle vännen och chokladkometen Oriol upp på arenan efter många års sviktande kontakt. Ganska snart anar man ett triangeldrama. Så skiftar fokus och vi får följa de tre 20 år tidigare en glad kväll som avslutas med att Sara hittar en chokladkanna i en nattöppen antikaffär. Kannan är av utsökt porslin, den rymmer exakt tre små koppar och har en fransk inskription på undersidan. Det är kring denna kanna som berättelsen sedan byggs.
Boken består av tre delar, tre helt olika berättelser, från tre olika epoker och med tre olika berättargrepp. Den gemensamma nämnaren är chokladkannan som dyker fram ur gömmorna lite då och då. Upplägget ställer en del krav på läsarens tålamod. Att låta romanen cirkla kring ett föremål är en intressant idé, tyvärr bär den inte och jag förstår inte varför så många stilarter måste prövas. Jag funderar flera gånger vid läsningen om Santos haft olika romanutkast liggandes och inte kunnat bestämma sig för vilket hon skulle satsa på?
Första delen om Sara, Max och Oriol utspelar sig i nutid. Den är träaktigt skriven utan att gestalta och personerna känns skissartade. Vi får veta att Sara träffat Oriol i hemlighet sen hon gifte sig med Max och att de har hett sex. Hon drömmer om att få slicka på hans adamsäpple. Sexavsnitten är tack och lov få då de känns pinsamt styltiga:
Efter en aktiv eftermiddag med så många orgasmer som det går att tänka sig med två så unga kroppar som de hade då, behövde de båda fräscha upp sig lite grann.
Bokens andra del utspelar sig på 1800-talet. Handlingen berättas här i du-form och spinner kring en förmögen familj i chokladbranschen. Familjen skakas av en skandal då den unga vackra hustrun rymmer med sin älskare som är operasångare. (Vi får veta mycket om opera.) Varje morgon medan hon ännu är kvar i hemmet dricker hon tre koppar choklad ur samma fina kanna som i första delen. Kannan bärs in av en piga som själv gärna smuttar på den exotiska drycken. När hon tvingas sluta sin anställning stjäl hon med sig kannan som sedan följer henne genom livet.
Tredje delen är bokens klart bästa och det är synd att Santos inte låtit detta bli hela romanen. Här är språket levande och sprakande och berättelsen är också skriven som en skröna med många dråpliga inslag. Tiden är 1700-tal och berättaren en ung man som skriver brev till Madame Adélaïde, chokladkannans ursprungliga ägare och dotter till kung Ludvig XV av Frankrike. Hennes brorson Ludvig XVI har sänt en delegation till Barcelona för att inhämta upplysningar om en ”mekanisk uppfinning för chokladtillverkning”. Ett av kapitlen är skrivet som ett pjäsmanus med scenangivelser och allt – en blinkning till en annan av berättelsens många historiska karaktärer – dramatikern Beaumarchais (som bland annat skrev komedin Barberaren i Sevilla). Ytterligare en historisk person är Madame de Pompadour som bland mycket annat grundade porslinsfabriken i franska Sèvres. Och ja, det är där chokladkannan tillverkats.
Boken avslutas med ett register över alla medverkande, fiktiva som historiska personer med födelse- och dödsår samt en kort notis med fiktiva och faktiska biografiska data.
Publicerad: 2015-08-07 00:00 / Uppdaterad: 2015-07-28 11:59
Inga kommentarer ännu
Kommentera