Ett grönt djup i människan, det talar Edo Rissen, sanningsdrogen kallocains uppfinnare Leo Kalls chef och upplevda rival, om i Karin Boyes dystopi Kallocain från 1940. Ett grönt djup i människan.

Det grönare djupet kallar Johanna Nilsson sin fristående fortsättning på Kallocain, en ”fri litterär fantasi”, för. Här är huvudpersonen inte Leo Kall utan hans hustru Linda, vars liv förändrades drastiskt den natt hennes svartsjuke make bestämde sig för att utsätta henne för kallocainets verkningar.

Jag talade fritt ur hjärtat för första gången i mitt liv, eftersom det var så kallocainet fungerade: likt ett sanningsserum, som blottade alla de känslor och tankar man tidigare gömt inom sig, av rädsla för att annars bli betraktad som statsfientlig.

Det blir början till ett helt nytt äktenskap mellan de sedan länge gifta trebarnsföräldrarna, berättar Linda, vars dagbok, precis som makens dagbok hos Boye, utgör romanen.

Genom att bryta upp mig hade han även börjat bryta upp sig själv, och därmed släppt fri den längtan efter någonting annat som jag länge anat att också han bar inom sig. Varken han eller jag visste riktigt vad vi menade med det där någonting annat, men bara det faktum att vi tillät oss att längta, utan att dölja det för varandra, var en kärleksförklaring utan motstycke i våra liv. Det var som om vi plötsligt stod nyfödda framför varandra i en ny värld och utan språk för vare sig himmel eller jord eller för det vi kände.

När dagboken inleds har dock inte Linda sett sin man – eller son – på mer än ett decennium. De senaste fjorton åren har hon levt i Ökenstaden, en liberal, anarkistisk tillflyktsort som är rena motreaktionen mot den totalitära Världsstaten och dess huvudfiende Universalstaten. Men kommer de båda stormakterna att fortsätta lämna Ökenstaden i fred? Kommer Linda och hennes döttrar någonsin att få återse Leo och Ossu? Och är fullständig frihet verkligen ett rimligt sätt att leva på?

Det är modigt och ambitiöst att ta sig an en fortsättning på Boyes klassiska framtidsskildring och det säger sig kanske självt att de totalitära stater som sannerligen flåsade oss i nacken 1940 kanske inte riktigt är de hotfulla krafterna 2015. Idag känns förstås Ökenstadens extremliberalism, där ingen får hindras från att exempelvis ta livet av sig direkt eller att knarka ihjäl sig, som ett mer aktuellt problem. Det är intressant.

Jag är intresserad. Nyfiken på hur romanen ska utveckla sig och hur författaren tänkt sig att det ska gå ihop, men mest bara intresserad. Inte särskilt engagerad, inte fascinerad av nya spännande världar. Jag köper inte riktigt hur laissez-faire-bygget Ökenstaden kan fungera – alla verkar vara halvdana konstnärer och författare och livsnjutare eller ideologer av olika slag, ingen verkar producera mat eller andra basvaror – och jag tycker makthavarna är väl uppenbart skurkaktiga, med den Alice i Underlandet-liknande Damen som körsbäret på gräddmoset. Jag blir osäker på om det är en dystopisk idéroman eller en saga med magiska hjälpdjur och sanndrömmar hon egentligen velat skriva, Nilsson.

Så nej, det här övertygar inte riktigt, inte mig i alla fall, men samtidigt gillar jag ju anslaget mycket. Vi behöver litteratur som diskuterar de stora, grundläggande idéerna, vad människan är och hur vi kan eller borde leva. Någonstans måste ju den diskussionen finnas.