Det finns ett antal fina bilderböcker för barn om döden. Alla döda små djur, Adjö, herr Muffin, God natt, min katt och VLMF: Vad lever man för?, till exempel. De handlar inte sällan om vad som konkret händer när man dör – begravningar och sådant – men också naturligtvis hur det känns när någon försvinner på det där viset. Om sorg.

Den färöiske barnboksförfattaren Bárður Oskarssons Den platta kaninen är inte riktigt en av de där böckerna. Faktiskt tycker de få vuxna jag försöker återge handlingen för att den låter helt förfärlig, fast det är den inte alls. Den är rolig och skruvad på ett både uppfriskande och ömsint sätt.

En dag ligger en kanin på gatan. Alldeles platt.

Råttan kände sig lite sorgsen.
”Det kan inte vara roligt att ligga där”, sa hon och tittade på hunden.
”Jag tänkte precis samma sak”, sa hunden.

Men vad ska de göra? Bära hem henne avfärdar de snabbt. Man vet aldrig hur folk reagerar om man kommer hem med deras kanin alldeles platt. Till slut får hunden en idé.

Vilken idén är vore synd att avslöja, men den är ungefär lika befängd som bilden av den platta kaninen. Och ganska fin.

Det står aldrig ”död” i Den platta kaninen. Det står inte ens ”påkörd” eller ”överkörd”, fast bilarna lurar i uppslagens utkanter. Det står ”platt” och hunden och råttan får hantera kaninens platthet liksom förutsättningslöst. Om du låg platt på gatan skulle du väl vilja att någon försiktigt petade loss dig? Kanske till och med hittade på något kul?

Historien är lika enkel och egen som de stilrena bilderna. Världen där hunden och råttan lever är avskalad och påtagligt urban, skildrad i svala men inte kalla vattenfärger.

Hunden bor i en hundkoja och kaninen någonstans på nummer 34 där människorna förmodligen inte skulle uppskatta att man kom hem med deras kanin helt platt. Det kan uppenbarligen vara farligt bland människorna i staden, men det finns också utrymme att fundera och ta egna beslut.

Beslut om var man skulle vilja ta vägen ifall man en dag ligger där. Platt.