Det har sina nackdelar att köpa böcker på nätet, åtminstone om man inte gör sin research helt ordentligt. En gång var jag ute efter Arthur Millers pjäs The Crucible och lyckades köpa en sådan där fuskversion (”cliff notes”) för amerikanska studenter istället. The Crucible (som inte på något sätt är en svårbegriplig pjäs) for dummies, ungefär.

Den här gången är det Daphne du Mauriers novell The Birds, som alltså visar sig inte riktigt vara Daphne du Mauriers The Birds utan Daphne du Mauriers The Birds ”retold by Derek Strange” på någon sorts grundskoleengelska med 600 ”headwords”, vad nu det är. Komplett med gloslista och instuderingsfrågor. Yay me.

Fåglarna finns för övrigt översatt till svenska, i novellsamlingen Vänd dig inte om från 1976, men vill man köpa nytryck får man hålla sig till engelska. Lättengelska bara om man är klantig, men vad ska man säga? Den var billig och hade ett färgglatt, retrokitschigt omslag.

Så. Språket är enkelt, funktionellt men klart ospännande och så finns det inte så mycket mer att säga om det. Berättelsen är ju ändå intresserant, mest känd som den är genom Alfred Hitchcocks filmatisering från 1963.

Nu är ju för all del filmen en ganska fri bearbetning, och det ska man kanske vara tacksam för. Kanske är jag orättvis mot du Maurier, men även om jag försöker bortse från språket är den här novellen mest en lovande ansats. Fåglarna anfaller, det är ju en bra grund. Vardagliga fåglar finns ju överallt omkring en, men om man tänker på det så nog tusan skulle de kunna göra en ordentligt illa om de fick för sig det. Särskilt om de gaddade ihop sig.

Och det gör de ju. Novellens huvudperson, familjefadern Nat, iakttar dem först när han tar lunchrast nära havet. Visst är de fler, mer högljudda och mer närgångna än de brukar vara så här års? Lite väl omgående får han sedan spika brädor för fönstren och hålla familjen inomhus medan fåglarna närmast självmordsbenäget attackerar huset. Filmen är bättre på att bygga upp stämning och spänning, och jag vet inte riktigt vad som borde göra mig intresserad av karaktärerna. Nat har egentligen ingen direkt personlighet, och hans hustru är så menlöst 50-talskvinnlig att hon lika gärna hade kunnat vara ett av barnen.

Vad som egentligen intresserad mig är själva fåglarna. Vad vill de? Hur har de konspirerat ihop sig till någon sorts människofientlig självmordsbombarorganisation och varför? Det får man förstås inte veta något om, men det är det som är novellens behållning, tycker jag.

En kuriositet i novellen är också att fåglarna av någon anledning följer tidvattnet. När det är ebb avvaktar de ute till havs och Nat kan bättra på brädlagren över fönstren, bunkra upp konserver och inspektera det senaste anfallets offer, något som för tankarna en smula till Richard Mathesons klaustrofobiska vampyrroman I am legend. Några av de första litterära vampyrerna ska för övrigt också, liksom tidvattnet, ha varit i hög grad beroende av månen.

Så kanske är fåglarna vampyrer? Eller zombifåglar? Eller helt enkelt naturen som fått nog? Det hade jag kunnat tänka mig att veta mer om.

Okej, jag ska avsluta med att säga något mer om språket. Jag tror inte att jag tror på det här. Jag gjorde det framför allt inte som skolbarn. Tvärtom gjorde sådana här osexiga små avslipade berättelser att det tog oerhört långt tid innan jag insåg att man kunde läsa på engelska för nöjes skull. Ge mig bara bra litteratur, säger jag, så följer nog glosorna med i farten.