I essän Husmoderns död gör Sara Danius en jämförelse mellan olika upplagor av Bonniers kokbok och visar hur vi mer och mer fjärmar oss från den mat vi äter genom att inte vilja befatta oss med något som tyder på att det är döda djur vi äter. Men kanske håller den trenden på att förändras? I Lisa på landet får läsaren i första kapitlet lära sig hur man nackar en höna. Det är både uppfriskande och lite chockerande. Lite som när Bonnrøven häromåret utan förvarning slaktade en get på bästa sändningstid. Man blir lite förvånad i sitt soffhörn där man krupit upp för lite jag-längtar-ut-på-landet-mys. Men Lisa Lemke hävdar bestämt att sådant måste man kunna hantera om man väljer att ha djur.

I övrigt verkar livet på landet i den här boken precis så där som man som stadsbo drömmer om att det skall vara. Allt är frid och fröjd och alldeles, alldeles underbart. Solen är alltid på väg upp eller ned och ger ett gyllene ljus att njuta av i ensamhet eller på stora fester med grannarna. Efter ett tag börjar jag fundera över om det verkligen kan vara så där fantastiskt underbart hela tiden? Är det aldrig problematiskt? Regn? Snöstorm? Men så inser jag att det ju faktiskt främst är en kokbok jag har framför mig och inte en bruksanvisning för stadsflykt.

Recepten är robusta och grundliga, gärna med ingredienser från den egna omgivningen eller utifrån gårdens egna ägg och den egenhändigt slaktade kycklingen.

Ett helt kapitel ägnas åt helgpizzerian som Lisa Lemke startat upp på den gamla prästgården efter att ha hittat en gammal stenugn på gården. Hon berättar om det hårda arbetet med att öppna en helgkrog men också om hur härligt det är att få genomföra sitt drömprojekt. Några härliga pizzarecept både med traditionella fyllningar och med några nya varianter finns här också.

Lisa på landet är en härlig bok som lyckas få mig att längta efter en gård på landet. Jag gillar recepten och matfilosofin men känner att det kanske inte blir riktigt samma sak att laga recepten med ingredienser från Konsum i litet lägenhetskök.