Learning to love you more är ett deltagarbaserat konstprojekt som pågick på nätet mellan 2002 och 2009 (sajten finns fortfarande kvar, men tar inte längre emot bidrag). Konstnärerna Harrell Fletcher och Miranda July lade upp ett antal uppdrag, och alla som ville utförde dem och skickade in resultat i bild-, video- eller textform, som i sin tur lades ut på sajten.

”Sometimes it is a relief to be told what to do”, skriver Fletcher och July i bokens förord.

We are two artists who are trying to come up with new ideas every day. But our most joyful and even profound experiences often come when we are following other people’s instructions. When we are making crepes from a recipe, attempting to do a handstand in yoga class, or singing someone else’s song. Sometimes it seems like the moment we let go of trying to be original, we actually feel something new – which was the whole point of being artists in the first place.

Instruktionerna är alltså ganska specifika och i boken finns de 63 första av dem – på hemsidan finns ytterligare sju – så känner man sig inspirerad är det bara att sätta igång. Och man blir ganska inspirerad, i alla fall jag. Det finns något lockande med de där strikta ramarna. Tröskeln blir liksom inte så hög, och kreativiteten slinker igenom nästan omärkligt.

Uppdragen varierar. Ibland anknyter de också till ett tidigare uppdrag, som när uppdrag 37 är att skriva ner ett gräl man nyligen haft, medan uppdrag 38 är att spela upp och filma någon annans gräl från sajten. De kan också handla om att få två personer som inte känner varandra att hålla hand och ta ett foto av dem, att odla en trädgård på en oväntad plats, att bygga en pappkopia av sin egen säng, tillbringa tid med någon som är döende eller skriva ner sin livshistoria på mindre än en dag.

Många möten blir det, både mellan människor som deltar på sajten och de som blir involverade i uppdragen, men också självrannsakan, som i detta att skriva ner sitt livs historia, att dokumentera och kommentera konst ur sitt föräldrahem, skriva ner de fem viktigaste händelserna ur sitt 1984, telefonsamtalet man önskar att man kunde ha, eller råd till sig själv i det förflutna.

En av mina favoriter är till exempel belgiska Clara Hermans ”Advice for Clara at 17” (uppdrag 53: ge råd till dig själv i det förflutna):

Have real sex with your boyfriend. Don’t be too careful or too patient. Play the game. Enjoy it. Don’t stop playing before you’re both tired and satisfied. You’ll never be so fully and simply in love again as this first time. By the time you realize how great sex can be, you won’t find this overwhelming feeling of total love anymore. So do it now; jump on him!!! He’s got a great body. He can take more than only kissing!!! It’s gonna be oooo*****%++++++++&&****. You’ll regret it later if you never f***ed this great creature. And it’ll be quite complicated then to knock on his door to ask him for another night.

Fast det är klart, på samma sida trängs “Advice for Jackie at 16” med de centrala råden “Don’t have sex”, “Don’t get pregnant” och “Don’t quit school”. För det är ju på något sätt summan av alla dessa motstridigheter som utgör livet.