På senare tid har det börjat dyka upp en hel del gammal folktro inom skräck- och fantastikgenren. Gammal folktro – med en modern twist. Skräck börjar bli en mer och mer rumsren genre att skriva inom och utbudet fortsätter öka. Troll, älvor och bäckahästar känns som uppfriskande inslag i den moderna och ofta urbana miljö som många av dessa romaner utspelar sig i.

Som litterärt tema är det dock inte så nytt som man kan frestas att tro. Svensk skräcklitteratur må ha varit ganska sporadiskt förekommande fram tills hyfsat nyligen, men de författare som har använt sig av skräckens arsenal i sina berättelser har oftast funnit inspiration just hos den inhemska folktron – och de är inga småpotatisar! Selma Lagerlöf, August Strindberg och Pär Lagerkvist är bara några exempel. En av Sveriges ledande fantastikexperter, Annika Johansson, säger i en retrospektiv trendspaning (ursprungligen publicerad i tidskriften Minotauren) att gammal folktro i nytt utförande har varit ”det enda återkommande inslaget, det enda som verkligen kan kallas trend” i det svenska skräckberättandet, alltsedan mitten av artonhundratalet.

Som några mer nutida exempel kan nämnas John Ajvide Lindqvists novell Gräns och Stefan Spjutss roman Stallo, som båda handlar om nutida troll, eller Pål Eggerts roman Borde vara död, där handlingen kretsar kring ett skogsrå i modern stadsmiljö.

Frida Andersson Johanssons romandebut står sig ganska bra i den kontexten. Här är det myten om Näcken som får en ny gestaltning. Tvåtusentalets vattenvarelse bär vattnet med sig upp på land. Han är grannen i huset bredvid, den snygga killen på krogen. Han är den metrosexuelle mannen som använder ansiktsscrub, badar i fuktgivande örtbad och doftar gott av tallbarr. Den moderna näcken är vällustingen som försörjer sig genom att strippdansa på möhippor i glittriga badbyxor. Han är vacker, sensuell och farlig. Och precis som med gamla tiders vattenvarelser slutar mötet med honom för det mesta i berusande extas, blod och död.

Som bok betraktad är Dränkt ren underhållningsskräck. Ingen samhällskritik, inga riktiga djup, inga överraskningar. Inget språkligt eller berättartekniskt som sticker ut. Men det behövs heller inte: ibland är det just lättillgänglig underhållning man vill ha. Även om det också innebär att man ibland får skumma sig förbi några småtråkiga sidohistorier för att komma till det spännande.

Romanens huvudkaraktär, Unn, är en vanlig kvinna med en ovanlig bakgrundshistoria. En uppväxt färgad av vanvård och dramatik, i händerna på en välment men psykiskt instabil och självmordsbenägen mamma: veckotidningsmediet Madame Zelda, med sina förvirrande skogspredikningar och sitt prat om ödlor och Mannen i vattnet.

Den vuxna Unn är i 30-årsåldern och går nu i terapi för att lära sig hantera både den komplicerade relationen med mamman och rädslan för att galenskapen ska gå i arv hos henne själv. Kommer hon också att en dag att börja prata för sig själv och se sådant som inte finns? Och hur försonas man med en förälder som bestraffade hellre än belönade, vars uppfattning om uppfostran bestod av att lämna en ensam i ett kallt badkar i timmar i sträck?

Även om Unn är ganska ensam på grund av sina barndomsupplevelser lever hon ändå ett vanligt liv i övrigt. Hon har ett jobb som projektledare och hon har den lojala bästa vännen, Jessika, som hon går ut och tar en drink och pratar tjejsnack med då och då. Unn blir också intresserad av grannen, som hon börjar dejta så smått. Samtidigt märker hon hur hon sakta förändras – hon drömmer mardrömmar som påverkar henne även när hon är vaken, och hon börjar uppleva saker som är svåra att förklara. Och när dödsfallen i staden blir allt fler och allt underligare börjar det gå upp för Unn att grannen kanske inte är den hon trott …

Dränkt är en bok som är perfekt som småskrämmande sommarläsning, och på sina ställen är den riktigt bra. Men jag hade önskat mig mindre förklarande i slutet. Det tycks vara en vanlig tendens hos skräckförfattare att vilja knyta ihop alla lösa trådar, men många gånger vore det nog bättre om de lät bli. Mystiken är ju ofta det som skrämmer mest och om den här boken hade tagit slut bara ett par stycken tidigare än den nu gör hade den som helhet varit så mycket bättre.