Skolan, är det en vettig plats att använda som poetisk utgångspunkt? Alla rigida, tuktade arbetsplatser och miljöer – alla myndighetskontor, vårdcentraler, callcenters, styrelserum – vilken sorts samtal går egentligen att finna där bakom? Går det att med poesins hjälp nyansera de institutioner vars regelverk och premisser är lika ohjälpligt ingjutna i system som vi själva?

Svaret är tveklöst ja. I kontrast till det oböjliga och byråkratiska kan lyriken lösa upp och representera det mänskliga i en mekanisk samtid. Daniel Blixt har tagit fasta på detta och låtit sin debutdiktsamling utspela sig i skolan. Han arbetar själv som gymnasielärare och innehar en position från vilken det går att betrakta, såväl som göra skillnad i den mänskliga verklighet som döljer sig bakom läroplaner, nationella prov och frånvarolappar. Ofta vittnar också dikten om just detta; möjligheten att påverka, möjligheten att visa vad som döljer sig bakom:

Vi har lektion. Vi läser.
Jag berättar om de nationella proven och de hyschas
och de skriver
och sen kommer hon med lappen där det står
mellan raderna
att någon karvat ett liv ur hennes kropp
och att hon blött dagen före
och att det är giltig frånvaro.

För skolan är nu inte bara en arbetsplats. Den är ett socialt rum och ett offentligt utrymme där den oreglerade verkligheten lyser igenom extra tydligt. Kanske just för att så många av människorna i den befinner sig i utveckling. Barn och unga som på ett sätt lärt sig den vuxna världens system och regler, men på så många andra sätt inte. I fallet med Daniel Blixts diktjag rör det sig dessutom till stor del om unga människor på flykt, som är ”utan språk”, som det heter i några diktrader som för tankarna till Tranströmers ”Det vilda torget” (”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”). Snarare är det väl också ord än språk som saknas för den som kommer till ett nytt land. Förmågan att kommunicera finns redan där, den är global och en del av det redan levda:

Varför har du inte historieboken med dig?
Det har jag visst!
Den sitter fastnålad i bröstet
under strupen,
bredvid hjärtat.

Vackert, men det är också här som Blixts diktsamling glappar. Den är full av början till insikter, tankar om de svårigheter som jaget möter i sin roll som lärare och medmänniska, men insikterna utvecklas sällan till mer avancerade tankar. Flera gånger mynnar de ut i trötta konstateranden av typen ”jag tänker inga lyckliga tankar” eller ”det är inte lätt att leva”. Det är synd, för i de mer gestaltande partierna ryms annat. Där får eleverna plats som människor, utanför diktjagets ömkande och många gånger uppgivna perspektiv.

Daniel Blixt skriver poesi med mycket vilja. Den känner med, men i sin ambition att, utifrån en uppenbar maktposition, försöka definiera utsatta grupper, fastnar den lite för mycket i sin egen klagan. Jag skulle önska en dikt som följer upp där det gör ont och kliver ur de förväntande perspektiven till nästa samling.