Recension

: Svarta idéer
Svarta idéer: den kompletta utgåvan André Franquin
2015
Cobolt
8/10

ROGNTUDJUUU

Utgiven 2015
ISBN 9789187861055
Sidor 72
Orginaltitel Idées noires
Översättare Göran Ribe
Först utgiven 1977-1983
Medförfattare Yvan Delporte

Om författaren

André Franquin, född 3 januari 1924 i Bryssel, död 5 januari 1997 i Saint-Laurent-du-Var, Alpes-Maritimes, var en framstående belgisk serieskapare. Han tecknade och författade Spirou samt de egna skapelserna Gaston, Marsupilami, Mickes äventyr och Svarta idéer. Hans fartfyllda, karikerade teckningar har bildat skola, ”Marcinelleskolan”, för en stor del av dagens belgiska och franska serietecknare.

Sök efter boken

Jag växte upp på Franquins serier. Inget ont om Tintin, men jag var ett Spiroufan, och senare ett Gastonfan. Det fanns alltid en liten galenskap i Spirous äventyr, som blommade ut fullt i kontorsslackern Gastons eviga kamp mot att behöva lyfta ett finger. Så när jag på 90-talet fick låna en gammal svensk utgåva av några av serierna i Franquins Idées noires blev jag helt golvad. Jag kände ju igen så mycket; teckningsstilen, med sina uttrycksfulla karaktärer och oändliga små bakgrundsdetaljer, och inte minst humorn… bara oändligt mycket argare och, ja, svartare. Inga färger, inga gråskalor, bara svart och vitt. Inga punchlines som lättar upp stämningen. Inga problem som löses med en smart uppfinning, en snabb bil eller en vägran att göra sitt jobb. I Svarta idéer går allting åt helvete. Överallt. Alltid.

När vi nu äntligen får en komplett utgåva på svenska känns det fortfarande. Franquin är på toppen av sin förmåga som tecknare, och det han gör med bara kontraster här är nästan löjligt snyggt, men kontrasten går, trots det svartvita, inte igen i manusen. Svarta idéer är ett enda långt psykbryt på Saker Han Inte Gillar (kärnkraft, kapprustning, dödsstraff, jägare och ansvarslösa affärsmän och politiker), men det vägs inte upp av några hjältar eller glimtar av hopp. Han är fortfarande en humorist, men skrattet ska köras så långt ner i halsen att en storknar. Ingen vinner här – det närmaste en kommer är att de som ställer till allt då och då får smaka på sin egen medicin, men om han som äger kycklingfabriken hamnar i smeten måste vi stackare ju i slutändan äta honom också. Det här en värld där regeringens lösning på epidemier är att beställa fler likbilar, där de välkomnande ljusen från en by i fjärran är ögonen på en hungrig vargflock, och där de enda två överlevande efter tredje världskriget försöker göra upp eld genom att slå samman två handgranater. Kafka själv vore typ ”Dude…” någonstans i höjd med serien om mannen som efter flera år ensam på en fängelseplanet äntligen får sällskap… av en hungrig leopard.

Franquin började teckna Svarta idéer för att bekämpa sin depression, och slutade när han insåg att det bara gjorde saken värre. På sätt och vis känns det rätt skönt; den kompletta utgåvan – som är oerhört snygg, tack snälla söta Cobolt förlag – omfattar 72 sidor med huvudsakligen helsidesavsnitt, och det räcker mer än väl för att få en att misströsta. Det är något både starkt och djupt sorgligt i en komiker som inte tycker det är kul längre. Samtidigt älskar jag det, att han inte vill skämta bort utan skämta in poängen, få det att svida där det ska svida. Kontrasten mellan det svarta missmodet och det vita frågetecknet, som aldrig får röras ihop till grått utan alltid ser ut som en svordom som vill bli hörd.

Det är inte subtilt. Men det är fan så bra.

Björn Waller

Publicerad: 2015-04-27 00:00 / Uppdaterad: 2015-04-28 19:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6101

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?