Det tar ett tag innan jag fattar, det måste jag erkänna. Delvis beror det kanske på olika referensramar – det är först när litteraturprofessor Birgitta Holm kommer in på 80-talsfilmen Dirty Dancing som jag riktigt känner att vi klickar. Att hon sätter fingret på något som jag och många med mig känt utan att direkt lyckats artikulera det.

Delvis beror det förstås på vad man vill lägga i begreppet revolutionär. Språnget ut i friheten talar om ”ögonblicket då konsten blir revolutionär”, men vad innebär egentligen ”revolutionär”? Holm kopplar det till frihet, till ”att återställa förnimmelsen av livet”, ge oss tillbaka en verklig förståelse och mening som slentrianmässigt gått förlorad för oss:

Och detta är konstens uppgift. Att ge oss tillbaka föreställningarna. Göra dem sinnliga. Blåsa liv i dem och rädda dem ur glömskan och den abstrakta innehållslösheten. Det är när [den amerikanske kritikern Fredric] Jameson pekar ut vad som står på spel som Ekelunds ”att visa friheten” och Šklovskijs ”att återställa förnimmelsen” som tydligast möts. Den andemening som jag läste fram var att återerövrandet av den glömda erfarenheten och det förlorade innehållet i ett begrepp som frihet är detsamma som att bevara kontakten med den frigörande eller revolutionära energin.

Om ögonblicken när sådant sker handlar Språnget ut i friheten, där Holm läser, läser om och lokaliserar sådana ögonblick hos bland andra Selma Lagerlöf, Carl Michael Bellman, Birger Sjöberg, Karin Boye, Sami Said, James Joyce, Virginia Woolf, Gunnel och Lars Ahlin, men också i filmklassiker som Cykeltjuven, De 400 slagen, Butch Cassidy och Sundance Kid och, som sagt, Dirty Dancing.

Det är personliga läsningar, ibland omläsningar där Holm förvånas över hur fel hon minns, och så här i efterhand har jag faktiskt svårt att minnas särskilt många av de där ögonblicken av frihet. De är helt enkelt hennes läsningar, och långt ifrån alla riktigt fäster i mig. Jag gillar det mer teoretiska resonemanget om vad konst egentligen vill oss eller har för uppgift, men var de där ögonblicken faktiskt uppstår – det ligger kanske snarare hos läsaren än i verket i sig?

Hos Bellman har Holm till exempel fäst sig vid en häst som stegrar sig och bryter sig ur skaklarna i slutet av Fredmans epistel nr 80, ”Liksom en herdinna, högtidsklädd”, fast huvudpersonerna snarkar förstås vidare efter sitt vanliga festande. I Gösta Berlings saga är det den girige gamle Brobyprästen som tar sin ungdoms älskade i sina armar och bestämmer sig för att om hon kan vara med honom så måste han vara en bra människa. I Kallocain de små glimtarna av tillit mellan människor.

Texten om Dirty Dancing handlar om ”meddans”, om att faktiskt våga lyssna in andra människor (och gör mig glad över att sedan ett tag haft Holms bok Pardans stående i Att läsa-hyllan), men här kontrasteras också olika tolkningar av den något utnötta repliken ”Nobody puts Baby in a corner”. På Karlstads universitet sitter repliken som devis ovanför ingången till biblioteket och ska enligt rektor uttydas ”Låt ingen sätta sig på dig!”. ”Vart tog to stand up for other people vägen?”, skriver Holm. “Vart tog meddansen vägen? Den delade rytmen, absorberandet av den andras erfarenheter?”

Det är helt enkelt fruktbart att ställa olika tolkningar mot varandra. Vad innebär diskrepanserna? Varför har vi fäst oss vid, tagit fasta på olika saker i samma text? Varför blir en text levande och angelägen för den ene läsaren men inte för den andre? Ibland pekar Holm på något i själva texten när jag tror att hon kanske borde peka på läsningen och läsaren istället.