Någonstans i Jerker Virdborgs nya novellsamling finns ett skyddsrum. Där befinner sig en man tillsammans med… han vet inte hur många andra. Kriget har kommit till Sverige. Människorna gömmer sig undan flyganfallen. Mannen räknar explosioner. Lyssnar på rösterna. Väntar på… räddningen?

Jag strök handflatan gång på gång mot golvet och tänkte på alla ytor i rummet, hur plana de var. Räta vinklar. Betongen och stålet.

En röst pratade högt i andra änden av rummet. Jag kunde inte urskilja någon dialekt. Det lät på tonfallet som om personen frågade något, efter vatten, efter något att äta, efter något mjukt att ligga på – jag vet inte säkert, men det var definitivt frågor, och jag bara tryckte ihop mig igen vid betongväggen. Rösten var stadig och klar, samtidigt lät tonfallet hårt och ettrigt. Ingen svarade.

Jag känner snabbt igen teman från Virdborgs romaner. Kriget, men också poetisk och lågmäld spänning. Skyddsrummet Luxgatan bjuder på både nagelbitande action och vackert språk. I en av novellerna som stannar kvar extra länge hos mig landar ett flygplan på Arlanda, men fortsätter att rusa fram på landningsbanan utan att verka bromsa in. Hela min kropp fylls av obehag, och just den texten sätter tonen för hela samlingen. Vad ska hända? Kommer planet någonsin att stanna? Vart är det på väg? Vart är vi på väg?

Det är inte alls någon avlägsen sci-fi framtid Virdborg målar upp. Ingen efter-apokalypsen-tillvaro. Handlingen utspelar sig här och nu, idag, i ett skrämmande igenkännbart Sverige. Fast, ändå inte. I tunnelbanan misshandlas någon av ordningsvakterna. Stora områden är obebodda och avspärrade, förgiftade. Två män går lugnt och metodiskt in i lägenheter och beslagtar värdesaker. Var ska de användas? Det får vi aldrig veta. Är detta bara ett förstadium till något större? Vad händer med människorna efter att deras saker tagits ifrån dem?

Tillsammans berättar novellerna om en värld i förändring, men också om hur livet ser ut och hanteras i denna nya omvärld. Skyddsrummet är den scen som återkommer och binder ihop. Kanske kan den ses som en symbol för att det är människorna som drabbas hårdast, och även förändrar dem i grunden. Vad gör egentligen ett krig med människorna? Boken genomsyras av våld och förtryck, men också behovet av att hålla en okänd människas hand.

Den avslutande novellen utspelar sig på Kumlaanstalten där en dödsdömd beskriver sin sista måltid och väntar på att gå mot avrättningen. En scen jag känner igen från flertalet amerikanska filmer och först inte reagerar särskilt på. När tanken plötsligt slår mig, dödsstraff i Sverige, känner jag en kall ilning uppför ryggen. Detta är verkligen det mest skräckinjagande jag läst på länge.