December, januari, februari är det lugnt i den kalender som pryder pärmarnas insidor i Bella Lindes och Lena Granefelts Rätt ur jorden: handbok i självhushållning. Det har varit tid för planering, inventering, rengöring och reparation av redskap och inte minst vila, men redan nu i mars har Att göra-listan blivit påtagligt längre.

Inte konstigt att det spårade ur lite förra året. Jag var begravd i arbete terminen ut och därefter gick det mesta av hela sommarens energi åt att försöka tukta det kaos som uppstått. Okej, rätt stor tid tillbringades väl i skuggan med att ignorera allt som borde göras också, men det var inte helt lätt. Denna andra vår med trädgård ligger mina ambitioner därför kanske mindre på självförsörjning och mer på nivån att undvika trädgården som stressfaktor – och så på att få behålla mer än tre jordgubbar och ett par skabbiga rabarberstänger från snigeljävlarna. Ursäkta min franska, men det är ju tydligen därifrån de kommer.

Och självförsörjning, det är väl ändå mest en romantisk dröm? Något man får leva ut i fantasin och i böcker som familjen Mandelmanns Självhushållning på Djupadal? Nej, menar Linde och Granefelt. 500 kvadratmeter mark räcker för att åtminstone förse en familj på fyra personer med alla grönsaker man behöver under året. Det är kanske ingen hardcore-definition av ”självförsörjande”, men det är genomförbart och dessutom flexibelt – Rätt ur jorden innehåller även avsnitt om hur man på bästa sätt kan leva ut drömmen även på balkong, i kruka och med hjälp av allemansrätten, vilket är sympatiskt. Ambitioner och praktiska omständigheter går ju långt ifrån alltid hand i hand.

Fokus ligger alltså på det ätbara: grönsaker, rotfrukter, kryddor, frukt och bär och kretsloppstänkandet genomsyrar förstås. Med en begränsad yta som ska ge näring år efter år (jo, det funkar ju som metafor också) måste man ta hand om, bevara och förnya resurserna. Att jordmån, kompost, gödsel och växelbruk får egna kapitel är nästan självskrivet, men här finns också avsnitt om näringslära och om hur man bäst bevarar sin skörd och får njuta av den länge.

Miljömedvetenheten genomsyrar det mesta på ett sätt som är både tankeväckande och ibland rent deprimerande: Stallgödsel kan man be närmaste bonde eller ridskola om, men kom ihåg att fråga när djuren senast maskades av eller gavs antibiotika så att den inte innehåller läkemedelsrester. Alger är ett jättebra jordtillskott, men numera bör man inte bara hämta själv vid havet eftersom de kan innehålla giftigt kadmium. ”Guldvatten” (utspädd urin) ger ett bra och snabbverkande näringstillskott, men också här ska man tänka på att undvika läkemedelsrester. Även vedaska är användbart, men bör inte komma från behandlat trä eller träd som stått nära motorleder eller ”kan ha utsatts för förorenat nedfall”. Detsamma gäller förstås om man samlar växter och bär i naturen, då man dessutom ska tänka på att man inte plockar där förorenad snö dumpats. Och så vidare.

Ett minus i kanten måste Rätt ur jorden få för att den ofta är lite dålig på att använda sig av bildernas informationsvärde (vilket verkar vara ett vanligt problem i trädgårdsböcker – de är för ensidigt dekorativa). När det gäller till exempel att beskära eller ympa träd finns pedagogiska skisser, men ofta saknar jag hjälp av bilderna när jag undrar vad tusan det där är för redskap, hur de där växterna som ska vara så bra för att identifiera jordmånen egentligen ser ut, och liknande. Det är en balansgång alla fackböcker har att gå: att lära människor saker utan att för den skull få dem att känna sig dumma; att ge svaren alldeles precis när man hunnit komma på frågorna. På den punkten finns en och annan lucka, men överlag är Rätt ur jorden en rätt aptitretande trädgårdsbok – både när det gäller att odla och äta grönt och att ta hand om jorden.