Titeln citerar en sentens hos den jesuitiska filosofen Teilhard de Chardin som föreställer sig att allt som trots allt stiger uppåt från jämmerdalen på jorden till slut måste samlas i en punkt någonstans – en god punkt.

I Flannery O’Connors berättelser är vi definitivt kvar i jämmerdalen. Titelnovellen är en god illustration. Julians mor kommer från en familj full av guvernörer och jordägare. Bättre folk. En gång i tiden hade hennes farfar såväl plantage som tvåhundra slavar. Hon tycker definitivt att det var bättre förr.

Julian själv har gått ut college men säljer nu skrivmaskiner i väntan på att påbörja en författarkarriär när ”han kommer igång”, som hans mor uttrycker det. Julian lever i den moderna världen. Han är för rasintegration och drömmer om att få platta till sin mor genom att bli vän med en färgad intellektuell, eller ännu hellre, skaffa sig en färgad flickvän.

Ett uppträde på en buss som involverar en färgad familj resulterar i att modern blir illa åtgången på grund av sin ignorans och sin artiga nedlåtenhet. Julian kan inte låta bli att låta sin skadeglädje regna över henne. Effekten blir dock inte den avsedda. När modern regenererar och helt verkar tappa kontakten med verkligheten rinner triumfens visshet av honom och han fylls av skam och skuld.

Flodvågen av mörker verkade föra honom tillbaka till henne och sköt från det ena ögonblicket till det andra upp hans intåg i skuldens och sorgens värld.

Novellen kan stå som något av ett mönster även för resten av samlingen. Vissa personligheter återkommer gång på gång. Inkarnationerna och namnen växlar men man känner strax igen dem: den enfaldiga modern instängd i sina egna vanföreställningar, den återvändande sonen med konstnärliga ambitioner som har misslyckats med allt och den utifrån kommande främlingen som nästlar sig in i familjen och avslöjar dess dysfunktionalitet genom att avkräva ett eller annat ställningstagande. Lägg till rasistiska gammelgubbar med religiösa vanföreställningar och ett lantarbetarproletariat som bildar en mer eller mindre nedtystad fond bakom huvudfigurerna.

Det är den amerikanska södern, sent femtiotal eller tidigt sextiotal, skildrat ur de vita huvudpersonernas synvinklar. Den färgade befolkningen återkommer ständigt som en projektionsyta. Antingen som måltavla för rasism, eller som någon att använda för sina egna syften. De är de andra – en misstrogen skara som allt som oftast uthärdar alla de galenskaper de utsätts för.

Det är få ljuspunkter i dessa berättelser. I slaget om människornas själar verkar alltid en mörkare makt dra det längsta strået. A good man is hard to find (En bra karl är svårt att finna) hette O’Connors första novellsamling. Det är inte lättare att finna en god kvinna kan man säga.

I en av novellerna, Uppenbarelsen, förvandlas en läkares väntrum till en veritabel stridszon när de olika karaktärernas brist på förståelse för varandra blottläggs. I centrum och den utlösande faktorn till att konflikterna kommer upp till ytan: återigen den vita äldre kvinnan som ser sig som bättre än de andra och inte generar sig över att tala om det på ett mer eller mindre passivt aggressivt sätt.

Som det står i Björn Kohlströms efterord: ”… O’Connor åskådliggör begreppet matrofobi, det vill säga fruktan att bli (som) sin egen mor, i sina noveller som ofta slutar med våldsam död eller förnedring för modersgestalten.”

Det finns punkter i O’Connors biografi som talar för detta och förklarar denna återkommande nidbild men det har förstås ingen betydelse för vare sig tolkningen eller upplevelsen av novellerna.

Men är det något man kan anmärka på så är det väl den här återkommande dragningen till vissa typer som gör att novellerna både till sin tematik och till sitt persongalleri blir lite väl lika varandra. I övrigt så lyser de av en alldeles särskild cynism och svartsyn och ett glasklart slipat språk som fångats av Martin Peterson i den svenska översättningen.