1950-talets Mexico City. En stad där droger, våld och mord verkar vara skåpmat. Huvudpersonen Lees liv utspelas på barer och umgänget består av andra amerikaner, som även de lever i en sorts exil. Staden är både en fristad och ett fängelse. Lee är där eftersom han inte kan vara på andra ställen. Tillsammans med Allerton, en yngre man som efter en hel del övertalning blivit hans älskare, ger sig Lee av mot Sydamerika på jakt efter en drog som sägs ha telepatisk kraft. Där stannar berättelsen abrupt och Lee lämnas i ett antiklimax.

I sitt förord beskriver Daniel Westerlund Queer som ”Burroughs försök till självexorcism” efter att under alkoholpåverkan av misstag ha skjutit ihjäl hustrun Joan. Romanen skrevs 1953 men gavs inte ut förrän över trettio år senare. En på grund av minnena alltför smärtsam text, menar Westerlund, men jag gissar att även annat påverkade beslutet. Gestaltningen av homosexuella relationer under en tid då det i hög grad ansågs vara något perverst, sjukligt och brottsligt.

Burroughs framställning av homosexualitet har kritiserats, och jag kan förstå varför. Sexualisering av unga pojkar och en väldigt macho, ibland homofobisk jargong. Det görs skillnad på de som inte är ”uppenbara bögar” och de som är ”vrålbögar”. Problematiskt, men samtidigt en gestaltning av det många ofta tar till som skydd: överdriven maskulinitet och självförakt.

När Queer publicerades på svenska första gången fick den titeln Svängd. Till denna nyutgåva har Modernista lyckligtvis valt att behålla originaltiteln, som på ett helt annat sätt knyter an till det utanförskap Lee känner och det normbrytande liv han lever. Kanske är det även smart i marknadsföringssyfte, då ”queer” blivit ett alltmer använt och vedertaget begrepp. Att Lee är queer behöver inte bara betyda att han känner sig konstig och utanför, det är hans identitet.

Lees drogabstinens märks i Burroughs prosa. Den är febrig och alltid rusande på väg framåt, samtidigt känns det som att allting står märkligt stilla. Queer är en kort och intensiv roman som slutar precis när en annan bok skulle ha tagit nästa steg. Det finns något rastlöst över den, och det är också det som gör den så fascinerande. Som läsare fastnar jag i Lees värld och har svårt att ta mig därifrån.

Känslan genom hela boken är att Lee är på ständig jakt efter något, men framförallt efter en fysisk och själslig kontakt med en annan människa. Det fysiska får han då och då, men sexet med Allerton är blaséartat. Allerton är aldrig sexuellt intresserad av Lee utan verkar mest ”stå ut”. För vad? Ett sammanhang? Lee släpps aldrig in i hjärtat, dit han mest av allt vill, dit han allra helst skulle vilja förflytta sig.