Jag vill bara att den där hemska dödstysta förlamningen i rummet ska släppa och att allt ska bli som vanligt igen. Framför allt vill jag att Martin ska slippa ha gjort det där som jag redan vet att vi kommer att reta honom för i evigheter. Reta och reta och reta och reta. Jag vill veva tillbaka tiden, ha det ogjort.
För hans skull.
Och för vår.

Kulor i hjärtat kom ut första gången 2009 och blev då Augustprisnominerad. Jag kan förstå det. Cilla Naumann skriver med lätt hand om tunga ämnen. Hon undersöker mobbing och drivkrafterna bakom, på samma självklara sätt som hon undersöker svårigheterna, det rent av förhatliga, i att passa ett par femåriga tvillingar. Eller det läskiga när föräldrar ska skilja sig. Eller när en lillasyster bara försvinner.

Novellerna rör sig i tonåren, och för det mesta i unga pojkars värld. Naumann återvänder gärna till samma karaktärer; Tom känns igen från bland annat 62 dagar och 17 timmar härifrån. Språket i Kulor i hjärtat är uppdelat med radbrytningar som gör läsningen lätt och otvungen, som betonar på ett sätt som aldrig upplevs överdrivet eller sökt, bara rätt. Jag tänker mig att det är en bok att ge unga läsovilliga. En bok som med sitt format lockar in och förför även de mest ovana till en berättelse eller två. Där gör Naumann verkligen något viktigt för ungdomslitteraturen, i dessa tunga tider av dålig läsförståelse.

Vi får en blick in i den unga världen, som får mig att fundera över hur mycket ungdomar egentligen märker, av det vuxna tror att de döljer så bra. Hur jobbiga känslor drabbar även de tuffaste, ibland så att man måste springa bort från alltihopa. Befriande fritt från floskler är det också, bara en novell kretsar kring kärlek på det traditionella förälskelsepirrande viset. Det känns befriande.

Den här utgåvan har en nyskriven novell på slutet; Solvargen. Den är fin, handlar om när gamla människor i ens omgivning dör, och att slutet inte alltid behöver vara slutet. Och även jag, som har stor läsvana och klarar tuggmotstånd, har stor behållning av den här samlingen. Där har vi vad som gör en bra författare, tänker jag. Hon skriver enkelt, men bra. Förför, utan att komplicera för mycket. Och framför allt: hon berör.

Extra plus för den snygga framsidan!