Please allow me to introduce myself
I’m a man of wealth and taste

Liksom den potentat som Mick Jagger sjöng om i ”Sympathy for the devil” är CeO Molin också en man av stil och smak. Det hindrar honom inte från att som bibliotekarie på Kungliga Biblioteket undansnilla och vissa fall sälja värdefulla böcker. Tyvärr för honom har det nu börjat fattas misstankar om att det finns en tjuv på biblioteket – och han är en av de möjliga förövarna.

Men det Molin söker är inte i första hand rikedom utan kunskap. När stjärnorna står rätt kommer en gud, Den Viskande Mannen, att vandra på Stockholms gator. Och det är en gud som Molin har ett komplicerat förhållande till. Särskilt som guden ofta tar gestalt av Cecilia Karlsson, Molins gamla flickvän.

Historien börjar dock någon helt annanstans. Några ungdomar får en visning av en källarlokal i Gamla stan som de planerar att hyra för ett slags lajv. I källaren väntar Tess, en mycket ledsen flicka med starka krafter, och det hela tar en olycklig vändning. I alla fall för ungdomarna. Trots blodbadet Tess ställer till med är det som läsare lätt att känna ett slags sympati för henne, för monstret.

Huvudkaraktärerna är sällan svartvita i Fagers berättelser. Även om de begår tveksamma handlingar har de oftast sina randiga och rutiga skäl. Vi behöver inte förlåta dem men vi kan åtminstone försöka förstå vad det är som driver dem.

Ni som har läst Fagers tidigare Samlade svenska kulter och Jag såg henne idag i receptionen kommer att känna att ni befinner er på bekant mark. Tillsammans beskriver dessa (och kommande?) berättelser en mer eller mindre sammanhållen värld där ett socialrealistiskt skildrat Sverige bryts mot dolda lovecraftianska fasor som tränger igenom verklighetens tunna skyddshinna. Fasor som hemliga sällskap och furier från Borås försöker tygla, eller kanske snarare bemästra och utnyttja. På köpet får vi i boken ta del av nazi-ockultism, homoerotik, lite blinkningar till asatro och ironiska (och mycket roliga) smakprov från de uppsalienska akademierna.

En mängd trådar dras mellan novellerna i Samlade svenska kulter och de två romanerna. Och romanerna kan sägas vara uppbyggda på ett sätt som påminner om novellsamlingen. Episoder med olika huvudpersoner fortgår och tar rejäl plats för att senare knytas ihop med varandra. Personer återkommer och försvinner. Den långlivade Fredman (inte den Fredman som Bellman skrev om, hävdar vår Fredman med emfas) är ett återseende från de tidigare böckerna. Diskret till sin personlighet, men innehavare av stora krafter, verkar han som ett slags uppsyningsman över de ockulta skeendena. Ett ytterst otacksamt arbete visar det sig.

Fagers musikaliska prosastil är ett kapitel för sig. Det finns en rytm i den. Det är det som är så bra med den. Korthuggen. Ibland aggressiv. Ibland förrädiskt enkel. Det är oemotståndligt, för trots denna skenbara enkelhet anar man bråddjupen i det som inte sägs rakt ut. Det är något fasansfullt som lurar i mörkret som tränger fram ur sprickorna i det imaginära Stockholm som beskrivs i böckerna, och kanske också i det universum som läsaren befinner sig i.

Och Den Viskande Mannen kom tillbaka till Cornelia. Som ljudet av en motorväg i vinden. Det där bakom henne i spegeln. Som älskaren hon inte kunde vara utan. Han tackade för hennes öga. Hon tackade för att han ville bära hennes öga. Hon såg saker genom honom nu. Hade lämnat ögat vid brunnen. De var nära varandra nu. Hopblandade. Förenade i himlen. Eller någon annanstans där det blå ljuset kom krypande nedför väggarna.