När jag bodde i Malmö vandrade jag ibland runt på en stor kyrkogård, det närmaste man kom en park i mina kvarter. Det var inte mycket till natur, men det fanns ju träd och minnesmärken och något slags lugn. Ett annat tidsperspektiv. Ofta märke man det inte riktigt förrän man kom ut från området igen och liksom inte gick i samma takt som de andra på trottoarerna. Man hade kommit in i en annan andning.

Jag kommer att tänka på den där lugnare andningen när jag bläddrar i Maria Westerbergs Hjärtklappning. Liksom föregångaren Vildhjärta har den i all sin underfundighet och skönhet också det där lugnet. Jag skrattar och jag tänker, men framför allt liksom bara andas jag. Som man gör i skogen. Låter hjärtat slå i takt med något annat för en stund.

Det har förstås med de vackra fotografierna av skogen och Westerbergs egensinniga skulpturer att göra, men också med hela bokens lågmälda, vackra formgivning. Westerbergs böcker är böcker man vill leva tillsammans med, och ge bort till andra att leva tillsammans med.

”Jag tror inte att hon har haft ambitionen att ’bli konstnär’”, skriver Bengt Berg i ett litet efterord i Hjärtklappning, ”men däremot är jag övertygad om att skogen gjort henne till en.” På samma sätt beskriver Westerberg skogen som sitt universitet, där ”pinnarna är säreget inspirerande lärare. Ett efter ett visar sig små under på stigen och så blir jag undervisad.”

Det är det ofullständiga som lockar. En krök, en skymtning, en halv tanke. Det gamla vanliga som jag aldrig varit med om förut. Mossornas namn lyckas jag aldrig lära mig, men jag vet att i deras dofter bor min anständighet som människa.

Naturligtvis tillför Maria Westerberg mycket till det hon möter där i skogen (och jag tror att hon här tillfört mer färg än i den förra boken), men hon gör det med synbar lätthet, så opretentiöst. Hon blandar existentiella, filosofiska och politiska frågor med underbart fåniga ordvitsar som ändå träffar precis rätt – om man ser ”den vädurskanin som din mamma varnat dig för”, ”den store tenoren Pavaråtta”, vrångsvanen, spillifinken, grävlingsmadonnan och de andra så förstår man.

Det är som om hon varsamt plockat fram figurerna – och ordvitsarna – ur materialet, förlöst dem försiktigt med täljkniv och penslar, lyft fram mytiska gestalter, knasiga smådjur och skogsandar. Plockat fram dem och porträtterat dem som de personligheter de är – ”något unikt, rörande, begåvat, sorgligt och en aning löjligt”; ”inte helt olikt oss”.