I Laholms bokhandel ramlar jag över denna fantastiskt fina illustrerade utgåva av Jules Vernes Jorden runt på åttio dagar. Jag har aldrig läst Jules Verne tidigare, och jag brukar dessutom försöka ha som regel att sätta i mig några klassiker per år. Först är min tanke att ge den till någon i present. Fast en present till sig själv är ju heller aldrig fel… Robert Ingpens illustrationer och den luftiga layouten gör detta till en sann sagobok, och dessutom mer snabbläst. Fler böcker borde ges ut med illustrationer!

Phileas Fogg är en underlig excentrisk gentleman, en mycket rik herre, som lever ensam i ett stort hus. Varje dag följer han ett strikt tidsschema, något han även tvingar sina tjänare att göra. Denna bok är skriven under tiden då svarta människor fortfarande var slavar, och kvinnor på inga sätt jämbördiga med män. Jag vet inte om jag uppskattar eller inte uppskattar att Passepartout i Ingpens illustrationer gjorts till något mellanting: varken svart eller vit. Är det ett sätt att komma undan eventuell kritik? Eller är det historieförvrängning? Nej, jag vet helt enkelt inte. Bara att jag reagerar på det.

Passepartout beskrivs på många sätt som något mindre civiliserad än Phileas Fogg; han är klumpig, dumdristig och babblig. Men samtidigt ett bra komplement till herr Fogg, som är torrare än en tre dagar gammal rostmacka. Passepartout får saker att hända, och känns dessutom mänsklig. Om än han alltid får stå för de mindre kloka besluten. Det är alltså på många sätt nidbilden av någon ”med rytm i blodet”, alltså rasism. Men han är samtidigt berättelsens mest levande karaktär.

Ganska omedelbart ställs vår hjälte Phileas Fogg inför det som så småningom blir hans ödeslott: vadet. Tidningen Daily Telegraph skriver att det är möjligt att ta sig jorden runt på endast åttio dagar, och visar genom ett strikt tidsschema hur detta ska gå till, med båt och tåg. Jules Verne drog ofta in sin tids stora framsteg inom vetenskapen i sina berättelser. Teknologiska upptäckter som att det var möjligt att skicka människor till månen resulterade i den fantasieggande Från jorden till månen (1865), och på liknande sätt reste han under vatten i En världsomsegling under havet (1870). Tillsammans med H G Wells har Jules Verne räknats till science fictiongenrens stora grundare. Den här boken rör sig mer verklighetsnära, till skillnad från de resor som Verne fått använda en stor portion fantasi till att skapa, hundratals år innan det var möjligt i verkligheten.

Vadet om att resa jorden runt beslutas i all hast. Redan här blir jag, ärligt talat, lite besviken. Phileas Fogg som alltså är slav inför sitt eget mycket strikta tidsschema, borde rimligen drabbas av en åtminstone lätt känsla av panik inför en sån här resa. Passepartout, som får stå för känslorna, är den som drabbas istället. Han hade hoppats komma till en husbonde som levde ett liv i lugn och ro, och sett fram emot detta. Istället kastas han hals över huvud med på tåget till London. Jag läser vidare, jag uppskattar att tempot är högt. Men återigen: någonstans på vägen, bland alla slumpartade förseningar och oväntade vändningar, längtar jag verkligen efter att få se den strame och alltid så behärskade Phileas Fogg tappa kontrollen. Ansiktet. Något! Detta. Händer. Aldrig.

Inte bara är det ett psykologiskt taffligt porträtt. Det är också slöseri av en bra uppbyggd story, det är också ett sömnpiller rent gestaltningsmässigt, det är trist och andefattigt och jäkligt irriterande. Det är ju också himla praktiskt att skapa en person som är gjord av pengar, så att han kan betala sig ur varje knipa han rimligen kan hamna i… Nej. Jag köper inte Phileas Fogg. Han blir inte levande för mig. Att någon blir kär i honom förblir för mig ett mysterium. Han är den felfria hjälten, och som sådan är han också helt ointressant.

Med det sagt, visst händer det rafflande grejer. Det röks opium, det blir båtförseningar, det kommer infödingar som ska offra folk till gudarna. Ja, det är en bok skriven i exotiseringens tidevarv. Vilket gör formatet vettigt, eftersom det uppmuntrar till högläsning, där mamma och pappa kan förklara att idag ser vi inte på människor på det här sättet… Jag läser Jorden runt på åttio dagar som ett vilt äventyr som kunde varit vildare. Det är underhållande emellanåt, spännande emellanåt. Och jag blir väldigt sugen på att resa. Men framför allt är detta en vacker bok, stor och gedigen, som jag njuter av att slå upp om kvällarna. (Och jag såg att även Skattkammarön fanns i samma sättning…)