”Det här är himmelriket.” Intrycket är Mae Hollands första av sin nya arbetsplats, internetföretaget Circle, och bland de första meningarna i Dave Eggers roman med samma namn. Circle är marknadsledande, hippt och ambitiöst, ett på gränsen till allomfattande företag som i vår snara framtid köpt upp sociala mediebolag som Facebook, Google, Twitter och YouTube och kopplat samman alltihop (och mer därtill) till TruYou – ett enda konto för allt.

På Circles campus finns allt: de modernaste arbetsplatserna, mat, motion, vackra omgivningar, konst, underhållning och fester av alla de slag. Arbetsgivarna förser de lyckligt utvalda unga anställda med allt och allt färre ser anledning att lämna campus alls. Som ständigt uppkopplade upplever de sig ju ändå som centrala delar av världen, och företagets alltmer omfattande övervakningssystem ger dem all insyn i världen i övrigt de kan önska sig.

Med TruYou har också hela anonymitetsproblematiken med internet försvunnit. Inga mer troll, inget mer anonymt hatande eller andra ljusskygga aktiviteter. Fast allt de kan önska sig? Nej. Circles anställda och deras liktänkande runtom i världen vill ha mer. Mer öppenhet. Mer deltagande. Mer demokrati. Det kan man väl inte få för mycket av?

Har du ännu inte anat oråd så kan förmodligen Orwellartade slagord som ”Hemligheter är lögner”, ”Att dela med sig är att bry sig” och ”Förtegenhet är stöld” väcka en slumrande ängslighet. Circles teknik används till att förhindra brott och otrevligheter, till att kontrollera och ge vanligt folk inblick i politikers verksamhet och öka röstdeltagandet, till att producera och sprida kunskap. Men var går gränsen? Har alla verkligen rätt (eller ens intresse av) att veta allt om alla? Hur upplösta gränser mellan offentligt och privat är egentligen önskvärt eller hälsosamt?

Genom den nyfrälsta, aningslösa Mae, uppslukad både av sin raketkarriär på Circle och av dess idéer, gestaltar Eggers tankeväckande, roande och ordentligt oroande vart dagens teknik och medieanvändning skulle kunna vara på väg. Circle är en dystopi precis runt hörnet, där allt är ljust och fräsch och ekologiskt och så enormt individanpassat att alla liksom ändå blir likadana. Cirkeln är sluten, för att använda en av romanens egna favoritbilder.

Det är också ganska uppenbart att det är själva dystopin, frågeställningarna kring vad som är relevant information och vem som kontrollerar den, som Eggers gått in för att skilda. Det gör han angeläget och intressant. Majoriteten av karaktärerna och intrigerna är däremot rätt förglömliga – av någon anledning blir det ofta så med dystopier – och i slutänden hyser i alla fall jag en vag irritation över lösa och slarvigt hopknutna trådar.

Men det finns oerhört mycket att fundera på i romanen och med det vinner Eggers definitivt över mig. Hur oändligt är vårt behov att bli sedda, vilket nytta kan det göra och hur kan det exploateras? Hur viktig eller försumlig och konstruerad är vår integritet? Vad skapar vi för nya normer? Vad kan egentligen göras till handelsvaror i den svåröverblickbara ekonomi som informationsteknologin har gett och kan ge upphov till?