Faserland är Christian Krachts debutroman och kom på originalspråk (tyska) redan 1995. Jag tror att jag skulle ha tyckt bättre om den om jag hade läst den då, när den gavs ut och inte nu, nästan tjugo år senare. Jag var mer nihilistiskt lagd för tjugo år sedan, nu blir jag lite trött och nedstämd av bokens vissna stämning, 1995 hade jag skrattat mer. Motsägelsefullt nog så gillade jag ändå verkligen Faserland som är en ovanligt välskriven debutroman – dystert och bistert men bra.

Den namnlöse huvudpersonen (av hankön, troligtvis i 30-års åldern ) reser omkring i Tyskland 1995 och ogillar det mesta han ser. Han tycks inte ha några ekonomiska bekymmer, det planlösa omkringdrivandet leder till många besök i barer, spritbutiker och hotellsovrum. Han är alltid full (ibland också drogad), tycker att de flesta i omgivningen ser ut som nazister och har kontaktproblem med alla han möter inklusive sina bästa vänner. Han är affekterad, överkänslig och helt kall. Som en korsning mellan Holden Caulfield och en ekonomiskt oberoende Mr. Ripley.

Modernt nog så känner han sig ofta kränkt (jag trodde att lättkränkthet var något som kom med millenieskiftet, men här har det tjuvstartats).

 Anne är helt inne i samtalet med den där Fischer, och jag märker tydligt att hon flirtar med honom, och det äcklar mig, inte för att han är ful, utan för att jag blir svartsjuk. Nja, inte precis svartsjuk, jag blir snarare kränkt.

Protagonisten är alltså någon man varken kan, vill eller ska identifiera sig med, ibland vill jag kliva in i boken för att ruska om honom och skrika att han ska skärpa sig. Att jag reagerar så starkt är ett gott betyg till Christian Krachts skildringsförmåga, annars är jag oftast ganska lugn när uppdiktade figurer gör dumma saker.

Faserland är (mycket tack vare språket) både medryckande och intressant att läsa trots att själva handlingen egentligen inte leder någonstans. Efter läsningen känner jag mig rastlös och tom, helt klart smittad av stämningen i boken med andra ord.

Jag rekommenderar absolut en genomläsning, men du bör vara förberedd på att bli fylld av ett krypande obehag och att du kan komma att känna dig missmodig i ett par dagar efteråt.