Av några före detta kollegor fick jag ett grattis-kort föreställande en tecknad skejtarkille med kepsen vänd bak och fram. Ojojoj… De visste verkligen inte vem jag är! Jack Hildéns debutroman ger mig den känslan. Att de människor du spenderar den mesta tiden av din vardag med är de som känner dig minst. Är de du inte vill ska lära känna dig. Därför undviker du diskussioner om känsliga ämnen. Därför svarar du sparsmakat på alltför privata frågor och avböjer tillställningar där kombinationen arbetskollegor och alkohol förekommer.

Eskil är vaktmästare på företaget Nordens Affärer men ser det som tillfälligt. Efter sin tid där ska han ut och resa eller börja plugga till svensklärare. Arbetet är för honom ett slags mitt emellan, något han gör medan han är på väg mot annat. Eskil utför samma arbetssysslor som sina kollegor men känner sig ändå annorlunda. Han försöker, men för honom är jobbet en ständig balansgång mellan att vara en i gänget och att vara en individ. Mellan att bjuda på sig själv och att hålla på integriteten.

Eskil är den av vaktmästarna som aldrig riktigt går att placera, den de andra aldrig riktigt får grepp om, vilket för honom både blir en stolthet och en källa till utanförskap. Samtidigt ser han upp till kollegorna och beundrar särskilt Tomas, som blir en slags bild av den där vaktmästaren Eskil aldrig riktigt kommer bli. En som verkar vara ett med sitt jobb. Eller?

Plötsligt kommer beslutet om att alla ska bytas ut, ett nytt företag tar över och nya vaktmästare måste installeras. Då blir den starka sammanhållningen i det lilla arbetskollektivet tydlig. Till och med arbetsledaren kostar på sig att himla med ögonen när de nya ska läras upp.

Vaktmästarna är en arbetsgrupp som är viktiga men befinner sig långt ner i hierarkin. De ska gärna ha koll på det mesta, finnas tillgängliga så fort som möjligt och hålla hjulen rullande, dock helst utan att synas. När en av cheferna plötsligt måste ställa sig bakom Eskil i kaffemaskinskön ställs världen på ända. Det är uppfriskande med en berättelse som skildrar grunden i hela vårt moderna maskineri och utelämnar det som vanligtvis är synligt utåt. Kropparna som arbetar längst ner i byggnaden är nödvändiga för resultaten på de översta våningarna.

Romanens styrka är Jack Hildéns fingertoppskänsla för arbetsplatsens vardagliga situationer, dess regler och normer.

När jag har gott om pengar händer det att jag köper lunch från husets restaurang. Där finns menyer med flera alternativ för nittio kronor. Det inkluderar huvudrätt, bröd, sallad, kaffe, vatten med färska hallon eller päronbitar. Alla på kontoret äter lunch där. Första gången jag bar en bricka till fikarummet såg Riku chockerat på mig. Vi äter ut medhavda matlådor. Om vi blir på humör att unna oss går vi ut, antingen till McDonalds eller den indiska restaurangen. Det är bara så.

Detta varvas med ett poetiskt språk där vissa partier mer liknar dikter. Alla fungerar i mitt tycke inte lika bra eftersom en del meningsbyggnader känns väl utstuderade, men visar ändå på hur Eskil ser sig själv i en annan värld, där andra uttryckssätt råder.

Trots Eskils komplicerade förhållande till yrket som vaktmästare, är Jack Hildéns roman ändå en hyllning till arbetskåren. Samtidigt ger delar av den också en skarp bild av vårt samhälle och den arbetslinje det fokuseras så hårt på. För vissa är arbetet vad som definierar identiteten. För andra är det något individen uträttar när hen är på sin arbetsplats. Problematiken finns där, men jag hade gärna sett den tydliggöras mer. Arbetar vi för att leva eller lever vi för att arbeta?

Senare sitter jag ensam vid datorn. Mezin och Sven är uppe, Erika försenad. Det enda jag behöver tänka på är att öppna godsdörren om en budbil ringer på. Jag läser tidningen. Hela tiden tänker jag:
Jag får betalt för det här
Jag får betalt för att inte göra någonting
Jag får betalt för det här
Jag får betalt för något jag lika gärna kunde göra hemma