Sex år sedan Bruno K. Öijers senaste diktsamling. Hans samlade dikter gavs ut för några år sedan. Och natten viskade Annabel Lee kan föras in i hans samlade dikter och kallas för vad? Visst, bra dikter och med viss form av relevans, men knappast övertänkt i disposition. Öijer har skrivit en slarvig diktsamling som bärs av ett fåtal geniala dikter.

vi växte upp
och frånvarande fäder
var snarast en lag
gjordes om
till något smärtsamt och vackert
som måste avsluta varje film
helst skulle hjälten dö på slutet
eller tyst stolt och hemlighetsfull
rida in i solnedgången och försvinna

Godståg, tillbakablickar och frånvarande fäder, som ”verkar tro / att allt kan göras ogjort / han har glömt / att han redan hälsat på döden en gång / och döden såg sin chans / blåste ut hans hjärta för gott”. Istället vänder sig dikterna till litteraturens hjältar, fadersgestalter i den enda sanna världen, fantasins eller den bortom, diktarens i diktens.

I avlutade dikten Alla var där så möter han i en dröm, på Café Vieux Cimetière, sina livshjältar – och i blickar på dessa döda – ger dem maniska eller av sorgmod subtila slumrande karaktärsdrag. Walt Whitman som sitter och fingrar på en miniatyrkarusell och försöker sätta dit en ängel ”men hon trillar av” – han frågar om Whitman läst Edith Södergran. När diktaren skakar på huvudet läser han högt: ”var lugn mitt barn / det finns ingenting och allt är som du ser / skogen röken och skenornas flykt / men jag längtar till landet som inte är / för allt som är / är jag trött att begära”. En drömdikt som ger liv åt hans språkliga farsor – och som själva är faderlösa, Öijers barndomshjältar; fäder i vad lyriskt bortom. Tillbaks i dåtid för tanken och språket. En underbar långdikt, som ger boken alla färgerna – men drar det fragmentariska och spontana i dess brist på disposition till sken av en ganska skum samling dikter utan relation till varandra. Med andra ord, vad vill Öijer?

Istället får varje dikt ge vad den ensam kan och strömma in och ut och du får ut lite vad som ditt sinne tillåter.

Jag tycker att det känns som att läsa en efterskörd. (Tystnad …) Vilket det givetvis inte bör kännas som.

En samling ointresse för vad nytt – och viljan att hänga med i sin egen konstart. Han ser sitt liv som ett godståg, sitter och räknar vagnarna på en övergiven station; det är natt och han räknar 54, 55, 56 – räknar längtande bort till landet som inte är och aldrig har varit mer än som dikt. Sliten reflektion en spegling bortom vad verkligt. En efterskörd.

Men å andra sidan har många dikter, om än mättat, ett engagerat socialt driv och patos.
”vår kung är ingen kung /drottningen ingen drottning /har aldrig varit / alla vet vad dom är / dom är ett hån mot varje sagobok”. Vilket är i skönt. Dikterna är ganska profana.

all Street
dödens casino
slogs i spillror
finansmännen

satt skrikande på golvet
knuffades och slogs om en skål ris
skjortorna hängde i trasor
revbenen stack ut

Eller i slummer en hämnd.

”dom kom som tjuvar i natten / och fällde den sjuhundraåriga eken / i nästa liv / ska dom hängas i samma träd” Öijer håller ekologins talan, inför människosläktes brott mot naturen. Denna ekologiska dissonans och självförödelse. Och han drömmer sig gärna bort i små fantasifoster – som sagt: ”i varje land / finns ett annat / där inga moln är via sår på himlen / ett handslag gäller / ingen läser andras brev / och varje fiende har tydliga drag /…/ vägarna måste först / be skogen om lov / och tystnaden målar sej vacker /… / jag litar på regnet därute / när det hamrar mot marken / som om det vill gräva upp och rädda / något dyrbart och levande / som stampats ned och gått förlorat”.

Dikter i sorgmod. Eller i djup sorg, ilska och vanmakt – mycket känns ju igen. Vissa dikter upplever jag konventionellt Öijerska, de känns som lästa för länge sedan och skrivna. Samma versmått. Från något konkret i korta hastigt inledande rader, till en lång kraftfull surrealistisk mening, essens skapt av kontrasterna mellan det konkreta och hans symbolik. Drivna med en genial språklig melodi. Redan gjort, dock.

Och synd denna hållning. Att Öijer inte längre vill det han kan, kunde (som han kan). Det är synd.

I stället små pikar till den värld som inte berör honom. Tycks det. En samtid som Öijer finner ödslig och fantasilös och dum. Och visst är den dum. De flesta upplever den så, samhället känns dumt för att det ofta är så. Vi kan ju inte mer än instämma Bruno! Oss främlingar. Vi är främlingar hela bunten. Hej, främling! Jag räknar mina godsvagnar. 34, 35, ett pucko av värde eller utan. Som hellre förkastas och förenklas än kan problematiseras och sättas i konstruktivt sammanhang. Tycks det. Öijer, (fråga Whitman). Tar han sånt för sanning?

Och se där på poesins roll! och språkets behov av förnyelse. Förskjutet därhän, återigen. Tick tack!

Jag har svårt att ta åt mig dessa pikar från ovan. Ovanifrån, hör profet Öijer talar! Kanske dags tycker jag att göra något radikalt åt vad fan som väcker avsky. Poet Öijer är väl med i det här spelet har makt att upphöja och ge kraft åt vår kollektiva sinnlighet? Eller hur?

Hans liv är ett godståg på natten, lika många vagnar som år – han står vid en station och räknar dem. Ungefär som hans diktsamling. Ett godståg.

Jag vill känna ett sammanhang, en konstambition. Och natten viskade Annabel Lee innehåller – visst bra dikter, men uppslängd som en textsamling utan ackord – kanske en snygg bok för vidare recitationsturné? Kanske ger det mening?

Denna efterskörd, att ta betalt för. Diktsamlingen som fick all medial uppmärksamhet i det offentliga i år. Är det då inte i viss mån en anledning till något sammanhängande och viss poäng med framåtrörelse? Nej, istället; ”om du skär tillräckligt djupt / i samhällskroppen stöter du alltid på människoföraktet / gjutet i järnbokstäver / och sammanfattat i en enda rad / arbeta och göra rätt för sej”.

Skär du tillräckligt djupt i Öijers diktsamling – så stöter du på en beskärd del av samma förakt. Gjutna i ord.
Denna motsägelse, Öijer! Poeten har glömt vem han vill vara och vad hans ”fäder” fött i honom. Vad han själv har att förvalta. Och vara lite rädd om.

Istället tycks han vilja bli en bland dem, de geniala teatraliska.

Och vi räknar … 5, 6 godsvagnar till.