”Endast som vittne är människan till: Tag och skriv!” Så diktade en gång Gunnar Ekelöf, och sällan är det så påtagligt sant som då man läser om Förintelsen. Vi från Jedwabne är en fruktansvärt väl genomförd reportagebok. Den är också fruktansvärd, punkt. Den 10 juli 1941 sker en massaker på judar i den polska staden Jedwabne. Judar slås ihjäl i sina hem, massavrättas, våldtas, torteras, förödmjukas, bränns levande i en lada. Sedan plundras deras hem och byborna flyttar in i deras bostäder. Hur många som dog är det ingen som vet. Uppgifterna varierar mellan cirka 350 och 1600 personer. Den stora frågan som Anna Bikont försöker få svar på genom sitt reportage är frågan om ansvar och skuld. De judiska vittnen som överlevt hävdar att det var polackerna själva, ortsbefolkningen, som genomförde massakern: grannar, vänner, bekanta till offren. Jedwabneborna hävdar att allt skedde på order från tyskarna.

Dagarna innan Jedwabne-massakern sker även massakrer i de kringliggande byarna Wąsosz (5 juli) och Radziłów (7 juli). Även i Radziłów bränns judar levande i en lada. Överhuvudtaget sker det under kriget mängder av pogromer i just den här delen av Polen konstaterar Bikont. Och hon undrar varför. Ett av svaren finner hon i den katolska kyrkans agerande. Katolska tidskrifter och präster hetsade mot judar redan långt tidigare, bland annat tidskriften Kultura 1936: ”Vårt känslomässiga förhållande till dem [judarna] påminner faktiskt om vår inställning till loppan eller vägglusen. Att döda, förinta, göra sig av med”. Under gudstjänster och mässor predikade katolska präster om vikten att motarbeta judarna, om att judarna var skadliga för Polen.

Bikont börjar sin undersökning efter att en amerikansk-polsk historiker, Jan T. Gross, gett ut en uppmärksammad bok om Jedwabnemassakern: Grannarna. I den uppmärksammar han för första gången att det var polackerna själva som genomförde morden. Detta öppnade upp för hetsiga diskussioner i Polen, framförallt hördes förnekarna och Gross anklagades för att vara polsk-fientlig. Samma anklagelser möter Bikont då hon försöker fortsätta utredningen och ta reda på hur Jedwabnebornas minnen kan ha blivit så förvrängda.

Bikont söker i register, intervjuar vittnen, ortsbefolkningen, reser till Israel för att söka i arkiv, reser till USA. Boken är uppbyggd som en dagbok där hon antecknar hur arbetet framskrider, vad hon gör vilka datum, samt hennes reportage för tidningen Gazeta Wyborcza. Hon befinner sig ofta i Jedwabne där hon, som själv har judiskt påbrå, får se en fortfarande livaktig antisemitism frodas. Hon talar med motvilliga vittnen – de som gömde judar under pogromerna. De är de vittnen som är minst villiga att ställa upp eftersom de fortfarande får ta emot hot, 60 år senare. Medan förövarna och deras släktingar lever gott och i vissa fall hedras som patriotiska hjältar.

Den 4 maj 2001 skriver Bikont:

”Józef Glemp har kungjort att gudstjänsten då man ska be om förlåtelse ska äga rum den 27 maj i Warszawa. Stiftsmötet ska inte bara be för Jedwabne-offren; man ska även be ’för allt ont som vållats de polska invånarna av katolsk tro, vilket även polacker av mosaisk bekännelse haft del i’. ’Polackerna’, fortsätter primasen, ’har också fått lida på grund av judar som gjort dem illa […] Jag förväntar mig att den judiska sidan ska göra upp samvetsräkningen och kan kosta på sig att be polackerna om förlåtelse för de brotten.’”

Vi från Jedwabne är en omskakande bok, ett stycke lysande reportagekonst och ett viktigt vittnesmål. För vi är inte klara med Förintelsen. Vi är inte klara med antisemitism, antiziganism, homofobi, främlingsfientlighet. Vi lever fortfarande i det, mer tydligt nu än på länge.