-Nå, låt mig vara i fred då! sade Scrooge. Som om du hade någon glädje av julen! Som om den någonsin hade gjort dig något gott!
-Det finns mycket som jag hade kunnat få gott av om jag hade varit påpasslig, svarade systersonen, och dit hör julen. Men även frånsett den vördnad som tillkommer julen för dess heliga namn och ursprung, det vill säga om man kan frånse något som hör till den, så kan jag försäkra att jag alltid betraktat julen, som en lycklig tid, en mild, förlåtande, deltagande, behaglig tid, den enda tid på hela det långa året då människorna genom en tyst överenskommelse tycks öppna sina tillbommade hjärtan och ägna en tanke åt sina sämre lottade medbröder och verkligen betraktar dem som följeslagare på vägen mot graven och inte som ett annat slags varelser bestämda för andra vägar. Ser morbror, det är därför jag tror att julen har gjort mig gott och kommer att göra mig gott, även om den inte har bragt mig gods och guld. Och jag säger ännu en gång: Gud välsigne julen!

En julsaga är en berättelse som jag känner till hela handlingen och sensmoralen av utan att någonsin ha läst den. Jag fick en julantologi i julklapp när jag var barn där berättelsen fanns med men jag lyckades aldrig traggla mig igenom den. Jag minns att jag försökte flera gånger, boken var så fin! När jag läser den nu förstår jag varför jag inte lyckades, det är många detaljer och ord som tillhör ett 1800-tal (berättelsen är skriven 1843) som nog inte är så begripliga för en om man är barn. Men som vuxen gillar jag den skarpt. Den har betydligt fler nivåer och skikt – och så mycket mer humor! – än vad jag förväntade mig.

Versionerna av den här berättelsen är oändligt många och ni har alla sett den i något julavsnitt av er favoritserie eller som filmatisering. Den snåle Ebenezer Scrooge älskar sina pengar och har ingen förståelse för julen. Allt han ser omkring sig är slöseri och trams. Han vill bara att julen skall vara överstökad och att ordningen skall återställas. På julaftonsnatten hemsöks han av tre andar, en från dåtid, en från nutid och en från framtiden. De tre andarna väcker minnen hos Scrooge om en tid då han också kände glädje och en skräck om hur det skall bli om han inte ändrar sig. På juldagen vaknar han upp och är en ny människa som känner glädje igen och som delar med sig av sina rikedomar.

Med andra ord: det skulle kunna bli hur trist och övermoraliskt som helst. Men jag tycker inte riktigt att det blir det. Här finns andra bottnar och andra djup. Och ett finurligt ironiskt språk som ofta får mig att skratta.

Systersonen, som talar så varmt om julen i citatet ovan, är den enda som inte gett upp hoppet om Scrooge. Varje år bjuder han hem morbrodern på julmiddag till familjen och varje år får han ett nej till svar. Men han tänker inte ge sig, han tror att han ändå gör ett intryck på den känslokalle Scrooge. Man kan läsa berättelsen just så, att systersonens tal om julen och hur julen öppnar tillbommade hjärtan får Scrooges undermedvetna att tänka om i sömnen. Om man vill vara trist och inte vill tro på spöken alltså.

Klokskapen om fattigdomen och om de utsatta i samhället är Dickens starka kort och jag vill avsluta med det här kloka citatet, lika aktuellt i dag som då:

Ja, sådan är rättvisan i världen! sade han. Ingenting är man så hård mot som mot fattigdomen, och samtidigt är det ingenting man låtsas fördöma så strängt som jakten efter rikedom.