Christina Ouzounidis drama Spår av Antigone är skriven mer i form av dikt och prosalyrik än som traditionell dramatik, det finns inga replikanvisningar. Pjäsen handlar om det hot och förtryck som unga kvinnor eller flickor utsätts för genom mäns maktmissbruk. Detta är ett urgammalt och evigt tema, kvinnan har alltid varit och kommer alltid (inga tecken tyder på att det helt kommer att ändra sig) att vara förtryckt och särskilt utsatt på grund av att hon generellt sett är fysiskt svagare än mannen.

Dramat blandar berättelsen om Antigone från den grekiska mytologin med berättelsen om ett övergrepp som drabbar en ung kvinna eller flicka i nutid, eller vilken tid det nu ska utspela sig, i alla fall är flickan elev i en mellanstadieskola.
Antigone trotsade härskaren Kreon när hon begravde sin bror Polyneikes, som hade varit sitt lands fiende. Att begrava honom var belagt med dödsstraff. Antigone stod upp för det hon tyckte var rätt och begravde ändå sin bror, men fick då ta sitt straff. Hon stängdes levande in i ett gravvalv, där hon begick självmord. I den andra berättelsen i dramat handlar det om flickan som blivit våldtagen av sin lärare. Dessa båda berättelser vävs samman, och vi får gå in i de båda kvinnornas tanke- och känslovärld.

Det är oerhört viktigt att lyfta fram temat i denna text. Texten belyser och analyserar mannen och hans maktmissbruk och hur detta missbruk skapar en utsatt tillvaro för hans offer, präglad av påtvingad försiktighet och ständig fruktan.

Och att den som är van vid makt är van vid den. Och att den som är van att bli utsatt är van att bli utsatt. Det finns ingen objektivitet där, ingen möjlighet att se saken utifrån.

Mannen finns inte. Mannen är en konstruktion. Mannen är en fiktion. […] Mannen är en narcissistisk störning. Mannen är ett symtom. […] Utan maktmissbruket finns inte heller mannen. Utan maktmissbruket läker mannen ut, koagulerar, ramlar av.

Spår av Antigone är skriven för scenen. Själv tycker jag att det är problematiskt att läsa dramatik just av denna orsak. Dramatik skrivs för att gestaltas audiellt och visuellt, det är alltså meningen att man ska höra någon uttala texten högt, med betoningar, känslor och att vi ska se kroppsrörelser och ansiktsuttryck. Därför känner jag vid läsningen att det är svårt att få ett samlat och kraftfullt intryck av texten, det krävs en scentolkning. Jag vill att den ska förmedlas i tal och att den ska bli visuell.

Ofta tänker jag också på att människan är extremt inkonsekvent. Samtidigt som vi ständigt uttrycker avsky inför våld och förtryck, särskilt mot barn och kvinnor, tycks vi mer än gärna ta del av fiktiva vålds- och övergreppsskildringar på TV, bio och i böcker. Ofta är det just unga kvinnor som är utsatta i dessa skildringar, de blir kidnappade, våldtagna och mördade. Detta är alltså underhållning! Ingen verkar protestera, inget av detta är tabu. Tvärtom visas det upp som något som normalt händer. De som skapar dessa filmer och böcker tjänar stora pengar. Vi lever i ett samhälle fyllt av våld, och vi godkänner indirekt detta genom att skapa ännu mer våld i form av påkostad underhållning. Vi, de mest motsägelsefulla av varelser.

Christina Ouzounidis drama Spår av Antigone kommer att ha sin urpremiär på Göteborgs stadsteater den 13 februari 2015. Vi får hoppas att pjäsen kan skapa förändring och att den inte bara blir en del av vår förströelse.