Björntråd är stark. Den är starkare än allt. Skär in i läpparna om en försöker bita av den. Vägrar ge sig. Är inte gjord av sten.

Så fungerar Frida Los dikter och även den berättelse som är en oundviklig del av denna posthumt utgivna samling. Frida Lo gick på skrivarskola, hon bodde i kollektiv och sökte identitet i språket och utanför språket. I upplevelser. Jag kände henne inte. Jag fick inte lära känna Frida Lo. Men hennes mamma anade ett släktskap och skickade mig boken efter att ha läst en text jag skrivit. Och visst har hon rätt. Jag har också gått skrivarskola och bott i kollektiv och experimenterat med språket, sökt identitet i och utanför det. Vi är många som tillhör den våg av vänner till utanförskapet, omöjligförklarandet av tillvaron som den är, att acceptera alltså. Behov av flykt, frihet, sanning, formlöshet och form. Ny. Annan form. Att möta livet så. Med en skeptisk blick, liksom omyndigförklarande. En som vill göra om, göra rätt, göra åtminstone något på SITT SÄTT. Skriva dikter. Vara ovanlig. Vara hel. Kämpa för rätten att gå sönder.

Gå sönder i en tillvaro där allt för många fall av insjuknande i den livsfarliga åkomman depression leder till en väg där återvändo plötsligt är omöjlig.

Så borde det inte vara.

Så borde det aldrig mer bli.

Så borde det inte ha blivit.

Björntråd är en bok som gör detta smärtsamt tydligt. Allt liv som rinner i trycksvärtans krumelurer till ord och bokstäver. All glöd och framtidsängslan, längtan, vilja, oro, faktiska planer och drömdrömmar.
Så är ungdomen. Och så är ungdomen i Frida Los universum beskriven. Den bubblar över. Finner ingen vila. Den är fullkomlig och allvetande men medveten om sitt begränsade medvetande, sin ålder och sin uppgift. Att vara just det – uppkäftig.

Samlingen texter och prosalyrik är sammanställd av Frida Los mamma och en skrivarlärare från ett tidigt stadium hennes liv. Tack vara den fina inledningen får vi en skärva av Frida Los egen poetik: ”Det är att aktivt förhålla sig till sitt eget liv och att hela tiden pröva och ompröva olika förhållningssätt.” Och hon prövar i den här diktsamlingen att vara två prinsar på utflykt, hon undersöker hur många olika sorters kyssar det finns i världen: Sockerdrickakyssen, Kyssen i pausen, Boxarkyssen, Den efterlängtade kyssen, och så vidare, hon undersöker ”det rrasande språket” (med för stora luckr mellan tänderna) och blir en gång för alla, i dikt nummer ett, ”en utgångspunkt”, ”en blå bumerangblick”.

Och när jag läst Björntråd är den bestående känslan något som kan uttryckas i följande pekoral: Poeter i alla länder, förenen eder! Vi måste bli en bättre värld! Vi måste bli en värld som det går att leva i. Likt Frida Los universum skulle vi kunna vara en plats där man slänger upp tusen möjligheter och kommer med inga svar. Prövar och ramlar och slutar inte för det. Den som inte lär sig gå på första försöket är knappast dömd, nya chanser finns. Språket, om det nu finns ett eget för varje skrivande individ som denna är på jakt efter, går inte att fånga på några få försök och Fridas Los språk kränger mellan stilar och övningar och experiment. Hade hon fortsatt, kanske något av de olika språken blivit mer hennes och konkurrerat ut de andra, mindre stilsäkra. Men rytm och puls, någon form av andning finns genom nästan hela den brokiga samlingen. Jag önskar att poeten själv fått välja ut och sortera, färdigställa och kassera, vilket ju är en viktig del av arbetet med en diktsamling. Den här lämnar efter sig så många frågor. Vi får aldrig veta vad hon ville med texterna i slutändan.

Vissa poeter blir mer än 27 år. Andra blir det inte. Frida Lo blev 24 år gammal. Hennes Björntråd är en bubblande, vargavintervinande, otillfredsställande samling texter. Otillfredsställande för att den aldrig blev färdig. Jag läser med den lilla flimrande lyckan som jag drabbas av som skrivarlärare, mer sällan än ofta, men ibland. Att jag fått syn på guld som glimmar och att det antagligen bara är de första kantarellerna i ett hav av oupptäckt rikedom. Ställt mot det faktum att detta är Frida Los första och sista samling blir läsningen en smärtsam upplevelse. Sorg. Allt detta liv. Och nu: Borta.

Försöker med tanken på att röra mig förbi stora vallmofält, utblommade, röda. Med kupade händer fulla av frön. Korn som är sprängfulla av liv, kristalliska former, utpräglade mönster, små fina, helt tydligt unika. Som snöstjärnor eller något annat som är till synes likt men bara för slarviga ögon. Inte alla frön får gro och växa. (Det verkar vara den här världens grymma ordning.) Men Frida Los poesi har definitivt fått gro och växa, blomma spretigt kasta kaskader av kronblad mot himlen som om det fanns ett överflöd.