Där fanns en lång rad biljettluckor. Hon betraktade de möjliga slutstationerna. Söder, norr, öster, väster, mittemellan. Upplevelsen av att ge sig av och komma fram var en och densamma, lättnaden i att lämna något tillfälligt, ett övergående tillstånd. Vägen är ett tomrum, ett varken här eller där.

Den unga kvinnan på bussterminalen är Julia Malaquias, uppvuxen på den brasilianska landsbygden men på drift i världen. I hennes barndom slog blixten ner i familjens hus och föräldrarna som sov med armarna om varandra vaknade aldrig igen. Julia och hennes yngre bror Antonio skickades till barnhem, medan äldste brodern Nico blev kvar i hembygden som arbetare på kaffeplantager. Snart tas Julia som tjänsteflicka, och syskonen Malaquias driver, till synes vind för våg, ifrån varandra. Förbi varandra. På väg till varandra, men utan att nå fram.

Andréa del Fuegos debutroman är på samma gång svulstig och enkel. Svulstig som en skröna, med mystiken ständigt närvarande. Döda människor rör sig bland de levande, vatten ömsom täcker och ömsom försvinner ur den dal där syskonen växte upp. Människor kan byta form, eller försvinna periodvis för att sedan återvända med mörkare blick. Författaren tänjer på verkligheten, och händelser är inte logiska på det sätt som jag är van att förstå dem.

Samtidigt berättas denna svulstiga historia på ett väldigt enkelt språk. Lyriskt förvisso, men på det avskalade viset. Korta meningar. Beskrivningar av händelser och miljöer snarare än karaktärernas inre. Jag tycker om kontrasten, och tänker att om språket varit lika storvulet som världen som beskrivs hade jag nog drunknat i den. Nu blir det istället som att orden är den brygga jag står på, för att kunna se ner på den böljande historien därunder.

Men kanske skjuter jag, i och med min förtjusning över det korthuggna språket, i själva verket mig själv i foten. För jag får inga särskilt starka sympatier för någon av syskonen egentligen. Jag lär inte känna dem tillräckligt på djupet. Jag engageras i deras öden, men inte i deras person. Vad tänker de? Hur känner de? Jag vet inte. Det blir inte heller lättare av att romanen kryllar av personer, som jag knappt lär känna mer än till namn helt enkelt för att jag inte förmår hålla isär dem.

Geraldo band hästen vid ett guavaträd. I köket gnagde Antonio på en kringla, Geraldina snodde sig om hans smalben, en bit av kringlan föll ur hans hand, hamnade under bänken och smulades sönder. Maria gick för att bada barnen i baljan och av gammal vana gav Nico patrons häst vatten. Geraldos stövlar skrapade mot golvet i vardagsrummet och rörde upp ett fin damm, stegen närmade sig köket och modern, som blev orolig.

Jag tror även att jag går miste om mycket då jag inte kan leva mig in i den mystik som för romanens karaktärer är en sådan självklar del av livet. Och jag undrar om det är just på grund av det knappa språket som jag går miste om det. Att jag, för att helt förstå innebörder och möjliga tolkningar av denna brasilianska mystik faktiskt hade behövt fler ord. Mer tolkning redan i texten.

Jag älskar att läsa romaner med skeva verklighetsbeskrivningar, hittepå och fantasivärldar parallella till vår egen. För om sådana skrivs skickligt så kan författaren, i en värld där de själva skapat alla regler, verkligen vrida och vända på det mänskliga. I del Fuegos parallella verklighet hänger jag tyvärr inte alltid med, jag förstår inte det som berättas som universellt eller allmänmänskligt på ett sätt jag kan relatera till. Förutom kanske det där med att driva omkring – att vara på väg någonstans men inte riktigt våga hela vägen. Att halvhjärtat försöka nå dit, men kapitulera inför omständigheterna. Att vilja något men samtidigt vara förlamad av rädsla för det okända.