En flicka kommer genom skogen och knackar på den Gråas hus. Den Gråa har inte träffat någon annan människa på länge och vill helst vara ifred, men hon släpper in flickan så att hon får vila en liten stund. Sedan måste hon gå igen. Trots att den Gråa vet att flickan inte har någonstans att ta vägen.

Men man släpper inte opåverkad en annan människa inpå sitt liv. Den Gråa tvingas inse att hon saknar flickan, och hon ger sig ut för att finna henne och ta med henne tillbaka.

Flickan från långt borta är en berättelse om flykt, om ett barn som uppenbarligen har fått lämna sitt hem för att något ha hänt där: det finns ingen kvar som kan ta hand om henne. Men som boken är skriven handlar den egentligen mer om den Gråa, en kvinna som lever ensam och som vill ha det så, men som uppenbarligen saknar något i sitt liv och inte kan bortse från det när flickan anländer. Hon är ovan vid barn men det barnet väcker till liv är inte främst modersinstinkter utan snarare en slags allmän livsvilja: att göra saker tillsammans, att drömma och leka.

Detta är också något som Maria Jönssons bilder framhäver på ett fint sätt. När flickan kommer in i den Gråas hus för hon med sig färg och värme: hon far genom rummet och bokstavligen lyser upp den gråa tillvaro som fanns där innan. När hon ligger på sängen sprider hennes värme sig som en röd pöl runt henne, och när den Gråa hittar hennes kvarglömda hårband så strålar det som en liten lysmask i den Gråas hand.

Flickan är övergiven och man anar hennes rädsla, men hon framstår också som lekfull, modig och tillitsfull: inte som ett barn som tappat tron på världen. Att välja den Gråas perspektiv är nog också ett medvetet val ur den aspekten: det är helt enkelt för hemskt att tänka sig in i flickans situation fullt ut – hur ensam och rädd hon måste vara som förlorat något där hon kommer ifrån och inte får lov att stanna dit hon kommer. Ur ett barns perspektiv har berättelsen potential att vara mycket otäck ur denna synvinkel: den Gråa skickar ut flickan själv i skogen och säger till henne att hon inte får komma tillbaka, trots att hon inte har någon annanstans att gå. Trots att berättelsen slutar lyckligt är det onekligen en svår insikt att ta till sig att det finns barn som har det så.