En pojkes morfar har dött. Bakom ladan finns begravningsplatsen, men det är inte morfar som ligger där, utan de råttor som pojken begraver efter att de fångats i pappans råttfällor, så att deras själar ska komma till himlen. En dag dyker en flicka upp och avbryter begravningen, men hon förstör ingenting, hon är bara nyfiken och godmodig. Och hon har en förmåga att få pojken att avslöja sina hemligheter en efter en, och att kanske få honom att släppa lite på de noggranna regler han satt upp kring tillvaron.

När jag läser igenom det jag just skrivit inser jag att det låter som en mer allvarstyngd bok än Råttornas själar faktiskt är. Faktum är att den är väldigt ljus och öppen, både bild- och textmässigt, om än med stundtals allvarliga teman. Det är en berättelse om två barn som leker och pratar om livet: den mer fundersamma och försiktiga pojken, som också är berättare, och den rättframma flickan, som heter Britta. De diskuterar både det metafysiska i tillvaron – som hur råttornas själar egentligen kommer till himlen – och det praktiska – som vad som egentligen döljer sig i komposten bakom dasset.

Boken igenom förs alltså ett filosofiskt samtal. Det är fantasifullt och jordnära om vartannat, och blandas upp med lekar på ett fullständigt organiskt sätt. Om själarna far till himlen och kropparna blir till jord, finns det då någonting kvar om man gräver upp dem? Och hur ser då råttorna ut när de blir änglar? Kanske som fladdermöss?

Morfaderns död förs bara på tal i bisatser, så att man förstår att det är den som ligger bakom mycket av berättarens funderingar, men utan att boken egentligen handlar om den. Sara Gimbergssons bilder stöder texten genom att vara ganska enkla, öppna, och koncentrera sig på att fånga det centrala i varje skeende – inte minst barnens karaktärer, som man lär känna lika mycket genom bilderna som genom text och dialog.