Trots att F! inte lyckades ta sig förbi 4-procentspärren till riksdagen så känns det som att vi haft en feministisk våg i Sverige. Jag upplever det som att ovanligt många röster hörts på sistone som uttryckt kvinnors rätt att ta plats och ifrågasatt förlegade kvinnosyner, och det i flertalet medier. Eller så är det jag som blivit mer medveten om rösterna. I vilket fall som helst tycker jag det är en positiv trend och Anna-Karin Palms Jaktlycka är en del av den här positiva trenden. Jaktlycka är en novellsamling som är utforskande och ifrågasättande utan att vara varken pekpinne eller moralisk. Kvinnorna – för det är genomgående kvinnliga huvudkaraktärer – i novellerna är inte alltid starka och självständiga men de, och situationerna vi möter dem i, är så skickligt framställda att de får mig som läsare att känna med dem utan att för den sakens skull behöva ta ställning.

Personligen vill jag gärna att novellsamlingar skall ha en talande titel, en titel som speglar ett genomgående tema för novellerna. Detta tror jag beror på att jag vill ha ett tema när det kommer till samlingar, jag vill känna att har författaren inte kunnat skriva en längre berättelse om något så vill jag att i alla fall att samlingen av texter skall ha ett syfte, en mening – som enhet. Den här novellsamlingen saluförs med teman ”kvinnlighet”, ”sexualitet” och ”självständighet”, eller feminism som jag tyckte. Att en av novellerna heter ”Jaktlycka” och får representera samlingen som titel kan tolkas olika, om man som jag vill lägga mening i titeln så vill jag tolka det som att kvinnorna i samtliga noveller har ett problem att bemöta och jagar en lösning. Jaktlycka skulle då vara den insikt som de alla når, de finner en väg att tackla det problem som de mött – oavsett ifall det varit en konflikt, ett hinder eller bara ett förhållningssätt som de måste medvetandegöra sig om.

Titelnovellen är annars inte min favorit i samlingen av tio noveller som möter olika kvinnor under olika tidsepoker och i olika åldrar. Tilltalande för oss med ordningssinne är att novellerna är presenterade i kronologisk ordning åldersmässigt, så även om kvinnorna inte har någon inbördes relation så följer upplägget en kvinnas, en människas, livscykel. Min favorit bland novellerna är ”Jungfrufrihet” och jag är lite förvånad. För av karaktärerna så är kvinnan i ”Jungfrufrihet” den som jag tycker är svagast i sin självmedvetenhet och jag brukar ha svårt för sådana karaktärer. Men författarens beskrivning av kvinnan som gör sig sådana förväntningar inför ett möte att de blir fantasier är klockren, liksom den dubbla besvikelsen hon upplever när förväntningarna grusas. När kvinnan i novellen äntligen möter mannen hon drömt om och brevväxlat med under en längre tid, är han inte bara den hon hoppades att han skulle vara, hon upplever dessutom att han inte uppfattar henne så som hon föreställt sig att han skulle uppfatta henne. Inte bara har hon gjort sig orimliga förväntningar om honom, hon har dessutom skapat sig en egen fantasi om sig själv som inte uppfylls. Som en dubbelbestraffning som hon ger sig själv.

Novellerna är väldigt öppna, författaren är inte rädd för att beskriva frisinnade kvinnor när det kommer till sexualitet. Jag upplever det inte alls som provocerande utan snarare befriande att det är ett återkommande tema att kvinnorna inte räds leva ut sina lustar; problemen de har eller ställs inför handlar inte om omgivningens tyckande utan om kvinnornas egna inställning till sig själva. Språkligt är Anna-Karin Palm vältalig och använder ett chosefritt språk, men det jag imponeras mest av är hur lättsamt hon hanterar ämnena i novellerna. De är uttrycksfulla och för mig väldigt feministiska, men utan att vara problematiserande eller partitagande. Den här trenden jag tycker mig märka av med fler och bättre spridda röster för feminism får med Jaktlycka en ordentlig skjuts. Jag hoppas många njuter av den här novellsamlingen!