Ett av de mer givande seminarierna under årets bokmässa tyckte jag var ”Att vara förberedd inför döden” som modererades av den kompetenta Anna Lindman. Där samtalade Owe Wikström, författare till Den dolda dörren, en bok om vad som händer efter döden; Lars H Gustafsson, författare till Det blå arkivet, en bok om vägen fram till döden och förberedelsen inför; samt Annika Koldenius, författare till Vi var alltid beredda, en bok om hennes sons död, familjens kamp för att hålla honom vid liv och om deras försök att acceptera hans död.
Alla tre författare har upplevt döden på olika sätt. Koldenius son dog vid elva års ålder, Gustafssons fru dog i en olycka för cirka tio år sedan och Wikström fick ett plötsligt hjärtstopp och var nära att dö själv.

Lindman: Kan man vara förberedd inför döden?
Koldenius: Jag trodde att jag hade förberett mig, men då det verkligen hände visade det sig att jag inte var förberedd alls. Man kan föreställa sig hur det ska bli intellektuellt, men man kan aldrig förbereda sig känslomässigt. Vi borde sluta se döden som ett misslyckande, som något att försöka skjuta upp så länge som det är möjligt, utan istället som en realitet.

Lindman: ”Djuret människan” har insikten om döden. Hur påverkar det oss?
Gustafsson: Det skakar om oss i grundvalarna, vi tror hela tiden att vi har kontroll, men döden bevisar motsatsen. Precis vad som helst kan hända närsomhelst. Vi balanserar alltid vid stupet, det finns inga skyddsräcken. Men när man står vid stupet; vilken utsikt!
Wikström: Konsten, poesin, musiken skapar rum i vilka vi kan dväljas inför vårt tvekande, men vi får inte svar. Det vackra härbärgerar inte något svar, men bildar ett rum att tala om det svåra i. Det finns en dimension i tillvaron som inte är självklar.

Lindman: Vi lever utan bilder av döden i vår kultur. Tidigare har vi ju haft entydiga bilder; himlar, skärseldar, med mera.
Gustafsson: De gemensamma, färdiga bilderna av döden har inte samma tyngd längre. Det finns istället många privata bilder. Vi borde kanske dela våra bilder med varandra.
Koldenius: Så länge Sam klarade sig tänkte jag inte på döden. Tankarna kom när han dog. Jag har problemet att jag är ateist. Jag kan inte ha några bilder av att han är i himlen, utan för mig är bilden att allt är svart, han ligger i jorden som ett skelett, han finns inte längre. Han lever vidare i våra berättelser och minnen. Min kropp kan fortfarande inte förstå att han är borta, jag letar efter honom med blicken, händerna minns honom. Länge kunde jag inte gå till graven för jag ville bara lyfta upp honom.

Lindman: Är det bra för oss att tänka på döden?
Wikström: Ibland. Det är bra att reflektera över, för tillslut står man där. Det finns en blå hinna över livet och när man varit i ytterskärgården ligger den fortfarande kvar. Det ger en extra intensitet i tillvaron. Det lär en att kunna välja bort.

Lindman: Många sekulära personer lämnas med bilden av döden som att det bara blir svart, och frågan; om det är så det slutar, hur kan det då vara meningsfullt att leva?
Gustafsson: Som naturvetare försöker jag tänka trösterikt och ändå veta att det finns evigt liv. Allt tas till vara på materiellt i kretsloppet, varje atom används på nytt. Man ingår för evigt i gemenskapen, både som levande och sedan som död. Så om det bara blir svart är det ändå en vacker svärta.

Lindman: Kyrkans tolkningsmonopol på vad som sker efter döden är brutet, men vi har inga nya bilder, inget att egentligen hålla oss i. Det finns en ordlöshet som du beskriver väldigt bra i din bok, Annika, där du inte skriver ut ordet dö eller döden utan avslutar meningarna ”att.”.
Gustafsson: En del tankar kanske bara ska sluta med ”att.”.

När jag senare på dagen åker spårvagnen till mitt vandrarhem passerar vi kyrkogården. På en ingång kan man läsa ”Tänk på döden”. Jag tror att jag ska börja göra det lite oftare.