Alice Tegnér, född Sandström, föddes i Karlshamn den 12 mars 1864, i år är det alltså 150 år sedan hon föddes. I samband med detta firande utkom boken Alice Tegnér: musikskapare. Det är Alice Tegnér Sällskapet, där bland andra Alices barnbarn Björn Tegnér finns i styrelsen, som har arbetat fram boken. Sällskapet som bildades 2006 ska tillvarata, förvalta, utveckla och föra vidare det musikaliska arv som Alice har lämnat, till efterkommande generationer. Hennes musik, främst hennes barnvisor och julsånger, är en del av vårt svenska kulturarv.

Det finns sedan tidigare en biografi om henne, men den är nästan 70 år gammal och det finns en avhandling som är 30 år gammal. Det var därför dags att skriva en ny bok och det fanns dessutom stora luckor i historien om henne och hennes liv. Boken består av bidrag skrivna av personer verksamma som musiker, pedagoger, musikvetare, förläggare och musikjournalister. Gudrun Tegnér som är ordförande i Alice Tegnér Sällskapet är redaktör för boken, hon har också varit med och skrivit. Exakt hur hon är släkt med Alice Tegnér framgår dock inte.

Till hälften består boken av en samling noter för piano och solosång, körsång (dam- och herrkör och blandad kör), pianosolo och cello och piano. Orsaken till detta är att sällskapet upplevt att det varit svårt att få tag i alla Alices Tegnérs verk. Här finns alltså stora delar av det svårtillgängliga materialet samlat tillsammans med tidigare opublicerat material. En CD med nyinspelningar av ett urval av dessa kompositioner medföljer. Lyxigt.

Alice Tegnér visade redan som barn stor begåvning för musiken. Hon tog tidigt pianolektioner och blev en skicklig pianist. Hennes dröm var att få bli yrkesmusiker och utbilda sig vid Kungliga Musikaliska Akademiens konservatorium. Men när hennes pappa som stöttat hennes musikintresse gick bort, och familjen som följd fick sämre ekonomi, kände hon sig tvingad att istället utbilda sig vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm. Väl i Stockholm träffade hon Jakob Tegnér, som var jurist men även en duktig sångare och barnbarn till Esaias Tegnér, tillsammans fick de två söner. Alice fortsatte ta pianolektioner och även lektioner i komposition i vuxen ålder. Hennes ambition och dröm var också att bli kompositör av konstmusik, och att få bli en musiker som verkade i det etablerade offentliga musiklivet. Denna dröm uppfylldes aldrig riktigt, hon blev först och främst känd som barnvisekompositör, även om hon komponerade mycket annat, som bokens notsamling visar. Tegnér blev oerhört framgångsrik inom sitt område och i en radiointervju som gjordes vid slutet av hennes liv, sa hon, att hon hoppades ”att ni alla får ett lika lyckligt liv som jag.”

Alice Tegnér skrev ca 250 sånger för barn och ungdom. Av dessa är det omkring 20 stycken, som är mest välbekanta för en stor allmänhet och som fortfarande sjungs. Dessa, de allra mest kända visorna, skrevs för de yngsta barnen. Och det var verkligen meningen att barnen skulle sjunga med. ”Hör inte bara på, ni ska sjunga själva!”, sa hon i ett radioprogram. Barnvisorna arbetade hon fram tillsammans med sina söner vid pianot. Detta gjorde att hon direkt märkte vad de tyckte om och hur de reagerade på sångerna, och kunde göra ändringar och förbättringar utifrån deras reaktioner. Dessa barnvisor känns så välbekanta och självklara att man kanske inte tänker på att de kan ha lite skiftande ursprung.

Ett exempel som nämns i den innehållsrika boken handlar om Tegnérs visa ”Bä, bä, vita lamm”, som hon skrivit melodin till men vars text har en längre historia. Texten är från 1744 och ursprungligen engelsk. Det var August Strindberg som på 1870-talet först fick i uppdrag att översätta den och andra rim, som ingick i samlingen Nursery Rhymse. På engelska började rimmet på följande sätt: ”Ba-a, ba-a, black sheep, have you any wool? Yes, sir! yes, sir! three bags full”, och blev i Strindbergs version (1872): ”Bä, bä, svarta lam har du någon ull, Bä, bä, söta barn, jag har säcken full” (gammal stavning av lam med ett m). Senare var det konstnären och författaren Ottilia Adelborgs tur att tolka texten, lammet får då inte längre vara svart(!) utan det blir: ”Bä, bä whita lamm, har du någon ull?” Och barnet är inte sött: ”Bä, bä lilla barn, jag har säcken full”. Så slutligen, när Alice Tegnér ger ut sin första visbok Sjung med oss mamma 1892, har hon ändrat på texten ytterligare lite grann, och givit den en melodi. Den textmässiga slutversionen utkommer i hennes allra sista vissamling Nu ska vi sjunga (1943). Där lyder de första verserna så här: ”Bä, bä, vita lamm, har du någon ull? Ja, ja kära barn jag har säcken full”. Det verkar ha funnits traditionella melodier till detta rim tidigare och till det engelska rimmet sjungs melodin till ”Blinka lilla stjärna”. Men det är alltså Alice som gör att rimmet får sin populära slutversion på svenska och en melodi som gör visan till en succé och enligt boken ”till en av barndomens viktigaste sånger under flera generationer”.

Alice Tegnér: musikskapare är en mycket innehållrik bok och den är fint illustrerad bland annat med fantasifulla pianoteckningar av Joakim Lindengren. Till stor del är boken en berättelse om svårigheten i att som kvinna på 1800-talet och i början av 1900-talet få sina yrkesdrömmar uppfyllda. Ändå var Alice Tegnér mycket privilegierad med en pappa som upptäckte hennes musikbegåvning, och såg till att hon fick ta pianolektioner och tyckte det vara viktigt att hon utvecklades inom musiken. Därtill kom att hon gifte in sig i en intellektuell släkt, fick ett efternamn som öppnade dörrar i olika sammanhang och familjen kunde leva ett bra liv i Djursholm. Men även den privilegierade har svårigheter. Boken berättar om lycka, men även om problem i äktenskapet, där det inte fanns full förståelse för hennes behov av musiken. Och det uppstod svårigheter för en av hennes söner att leva upp till moderns krav.

Jag hade stor behållning av att läsa boken om Alice Tegnér, och det ska bli spännande att spela hennes mindre kända musik på piano och att lyssna mer på CD-skivan. Men boken saknar ändå några saker: en fullständig verkförteckning, en översiktlig kronologi och ett namnregister, vilket jag tycker är sådant som bör finnas i en kompositörsbiografi.