Helene Von Druskowitz (1856-1918) var tjugotvå år när hon som den andra kvinnan i Europa blev filosofie doktor (med en avhandling om Lord Byrons Don Juan). De sista tjugosju åren av sitt liv tillbringade hon på ett sinnessjukhus i Österrike. Där skrev hon bland annat sin Pessimistiska kardinalsatser (som har kallats 1905 års SCUM-manifest).

Jag är förtjust i ren och skär rättmätig ilska i textform och kardinalsatserna är en  explosion av ilska mot religionen, samhället och särskilt mot männen. Von Druskowitz såg sig som politisk fånge under sina år på anstalt. Så här långt i efterhand är det svårt att veta om hon verkligen var vansinnig eller om hon bara var obekväm för samhället (troligtvis en kombination, hon hörde trots allt röster). Men säkert är att efter att kardinalsatserna publicerats, blev hon (av anstaltsledningen och sin förmyndare) tvingad att skriva på ett papper om att hon aldrig skulle skriva eller publicera fler texter.

Det första kapitlet är i mina ögon ren ordmönja om teosofin, översfären, monader och annat svårbegripligt. Som exempel:

 Översfären tiger i all evighet. Den är till sina inre beståndsdelar för alltid oigenkännlig och utgör en strikt motsats till de gängse teistiska föreställningarna.

Men sen blixtrar det till och hennes pessimistiska filosofi får fritt spelrum i en brinnande attack på mannen som företeelse:

Pessimismens tyngdpunkt ligger i åskådningen av mannen. Den enda sanna och riktiga belysningen av världen kulminerar i en förintande kritik av mannen.

När hon skrev boken hade kvinnor i de flesta länder inte rätt att rösta. Att skriva böcker istället för att föda barn och sköta hemmet sågs inte med så blida ögon av vare sig män eller kvinnor. Hennes ilska och frustration känns ganska begriplig, även om formuleringarna ibland är lite skrattretande.

Naturen har genom en omåttligt påfallande utveckling av mannens genitalier påtvingat honom ett bakslag, ett brännmärke utan dess like.

Ty han är gräsligt beskaffad och bär sitt slams-flams-aktiga könstecken där framme likt en brottsling.

Men vare sig man roas eller oroas av sådana påståenden så har hon en hel del vettigt att säga, hon kräver bland annat att kvinnor ska vara representerade i samhället.

Alla församlingar och representationer från stad och land måste kunna uppvisa en skälig andel kvinnor.

Ett inte orimligt krav kan tyckas, men fortfarande inte uppfyllt såhär nittionio år senare.

Att hon tycker att städer ska delas upp i en manlig och en kvinnlig del är väl något märkligare. Dessutom tycks hon ha varit för ett avskaffande av hela människosläktet. En troligtvis utmärkt – men svårgenomförd idé.

Boken är också delvis ett angrepp på Nietzsche, som hon först hade varit vän med (säkert inte det lättaste) och sedan blev otroligt ovän med (troligtvis inte så svårt). Att berätta hela den historien har jag inte utrymme till, men bokens andra del Promenad med störningar är en utmärkt essä av Peter Handberg som förklarar och tydliggör det mesta i det sammanhanget.

Jag gillade den här boken, man får mycket att fundera på, en del är riktigt kul och hela historien samtidigt djupt tragisk. Jag rekommenderar absolut en genomläsning och plats i bokhyllan.

P.S. Om du är en vit, privilegierad medelålders man och känner dig ilsken och oroad av dessa pessimistiska kardinalsatser kan det säkert bero på att:

 Mannen är det stökigaste och mest grälsjuka subjektet i hela naturen.