En vän till mig kräktes en gång som liten på julaftonsmorgon av den upprymdhet hen kände inför julfirandet. Ungefär så känner jag sen en vecka tillbaka. Det är FÖR stort att den äntligen är här! Bokmässan! Det känns som att jag har feber. Och då menar jag inte ”feber” i den där livsglada Håkan Hellström-bemärkelsen att jag är euforisk och fylld av liv. Snarare på det där sättet som får mig att lägga de sista pengarna jag har kvar innan löning på överprissatta naturläkemedel för att jag inte ska bli förkyld och att helt ologiskt ränna runt och försöka få en klipptid innan mässan börjar och att ställa mig och stryka den tygpåse jag ska ha med mig. Jag borde förbereda mig inför intervjuerna jag ska göra, jag borde logga in på mässplaneraren, jag borde leta upp mitt seminariepass som jag inte har en aning om vart jag lagt det.

Under etiketten Bokmässa 2014, och hashtag #dagensbok på sociala medier, kommer dagensbok.com-redaktionen rapportera under Jesus Kristus återkomst de närmaste dagarna, förlåt, Årets Bokmässa menar jag. Jag mår illa.

Idag onsdag skriver Nina om Ida Lindes Norrut åker man för att dö.

På torsdag skriver Ella om Elsie Johanssons Sagas bok, en roman som hon tycker författaren har krånglat till alldeles för mycket. I grunden finns en engagerande berättelse om familjehemligheter på andra sidan välfärdssamhället.

På lördag gästrecenseras Ariel Helds Säg inte det här till någon av Suzann Larsdotter.

På söndag skriver Lina om Stewe Claesons Komma nära, om Pontus som hamnar i svårigheter i sitt jobb som konsult med ansvarsområde miljöfrågor. Att göra rätt verkar mest betala sig i läskiga hotbrev och irritation från kommunen. Pontus blir alltmer stressad av situationen, och till slut flyr han till ett vilohem i Småland.