Inni Wintrop är en trist figur. Då han ser sitt liv passera för sina ögon är det en grå massa med stillbilder av bland annat en tallrik. Kaos är det han fruktar mest. Han har inga ambitioner eller aspirationer. Inni får visioner och människor berättar om sin framtida död för honom. Inni hänger sig i sin slips.

För honom var livet en lite konstig förening som han hade råkat bli medlem av och ur vilken man kunde uteslutas, utan uppgift om orsak. Han hade redan bestämt sig för att lämna föreningen om sammanträdet blev alltför tråkigt.

Ritualer är en roman om vardagens ritualer, om religiösa ritualer, teceremonier, horoskop, kristendom och myt. Människohataren Arnold Taads som säger både ja och nej till Sartre lever efter ett strikt schema med lästimmar och storkok. Philip Taads äcklas av att behöva vara kropp för att finnas till och kapslar in sig i sitt lägenhetskloster. Han kan inte bli förlöst förrän han fått genomföra sin teceremoni. Påvens hemlige kammarherre tror på Gud för att stå ut med tanken på döden. ”‘Helvetet’, sa Monseigneur Terruwe, ‘är ett mysterium, och jag går och lägger mig.’” Inni Wintrop använder sex för att få inträde i den värld där gåtan finns.

Nootebooms meningar är exakt formulerade. Romanen är helt enkelt ”citerbar”. Nootebooms språk är också fyllt med humor. Romanens öppning är fantastisk: ”Dagen då Inni Wintrop tog livet av sig var aktiekursen för Philips 149,60. Slutkursen för Amsterdamse Bank stannade på 375 och Scheepvaart Unie hade fallit till 141,50. Minnet är som en hund som går och lägger sig var den vill”.

Inni fungerar som betraktare romanen igenom. Han handlar sällan, utan låter sig snarare dras in i sammanhang som han hela tiden ställer sig vid sidan av. Han förefaller nöjd med att likgiltigt betrakta världen omkring sig. Då president Kennedy dör läser Inni om förändringarna för börsens del.

Bokens avslutande del är stark. Tedrickandets mytologi och ritualer drabbar mig hårdare än Innis självmordsförsök. Aldrig hade jag trott att en teceremoni kunde vara så fylld av spänning och så ödesdiger.

Ensam i mitten av rummet låg, slagen i tusen bitar, någonting som inte kunde vara någonting annat än den med stor kraft sönderslagna raku-skålen. På mattans guldfärgade glänsande färg låg skärvorna som bitar av stelnat och torkat blod.
‘Här har vi ingenting mer att hämta’, sa konsthandlaren, och stängde varsamt dörren.